Krönika om Veras krig

Omslaget är dystert säger eleverna.

Men det kanske det måste vara lägger de till. Eleven vars intresse är historia vaknar till liv och berättar livligt om det han kan om andra världskriget. För det är vad omslaget berättar om säger han. Man kan se att det är andra världskriget för att det är en stjärna där, men den är röd och ska nog vara gul, lägger han till. Kullerstenarna, säger eleverna. Det är också kullerstenar. De finns i det gamla. Det saknas bilar på gatorna. Omslaget diskuteras. Eleverna lägger till sina iakttagelser och ur dem lockas deras funderingar fram. Men kan ett barn ha ett krig? De funderar kring titeln. Vera har väl inget eget krig? Jodå, det kan man ha. Ett krig med sina föräldrar. Föräldrarna har kriget därute men Vera har kriget någon annanstans.

Ska du läsa boken, frågar eleverna. Jag läser ur boken. Med några ord har jag gett varenda elev en riktig örfil. De slungas in i relationen mellan mamman och Vera. Den där levern som måste ätas upp. Det finns ingen väg framåt utan att äta upp det som finns på tallriken. Eleverna tänker på levern de aldrig har smakat. Jag minns leverstuvning, leverbiffar, lever stekt för länge. Jag minns skosulorna jag åt. Den där levern vi måste äta upp i skolan. Den som serverades skolbarnen. Eleverna i klassen har inte ätit lever. Men leverpastej. De pratar om leverpastejen. Den är god. Nä, den är äcklig. Det har gått lång tid mellan min lever i skolan och mina elevers tankar om leverpastejen.

Jag läser Veras Krig. Tittar upp mot elevernas ansikten. De är med. De är så tysta. De tänker. De känner. Vad är det Vera är med om? En elev säger stolt att man lär sig hur man ska skydda sig mot krig. De talar om Ukraina. Kanske gör de precis som i Veras krig. Tar bort allt det som lätt kan börja brinna. Täcker fönstren med papper för att skydda dem mot att krossas. Jag minns min mormors berättelser om andra världskriget. Hur man drog för gardiner. Hur man fick papper att brinna länge. Hur man stängde dörrar och samlades i ett rum. För värmen. För att inte slösa. För att vara tillsammans. Inte blev jag rädd för det hon berättade. Jag blev rädd för min egen rädsla för att kriget skulle komma. Mormor tryggade mig med kunskaper om vad man gjorde när det var krig i världen. Maten var man rädd om. Det lilla man fick åt man upp. Man tog inget för givet. Man sparade äpplen i källaren. De där äpplena blev aldrig övergivna. De togs om hand. Serverades ur burkarna. Man fick ta lite. Inte överdriva. Mormor och morfar lärde mig allt det jag tycktes mig behöva. Hos mormor och morfar blev jag sparsam, omtänksam om papper, påsar och skar bort det bruna och det kantstötta på äpplet.

Eleverna ser plötsligt allvarliga ut. De tycker det är bra att veta vad man kan göra när det är som det är. Kriget funderar de på. Ukraina tänker de på. De vill ha fred där de sitter i klassrummet. Fred som omsluter alla. Nej, det ska inte vara krig i världen. Så säger de.

Det är tyst då jag läser. Det är väldigt tyst när jag läser. Knappnålen som anger en sådan gemensam tystnad, den som berättar att vi är tysta i gemenskap med något. Knappnålen i klassrummet dånar då den faller. Så tyst är det.

Jag läser …

”Sina egna böcker har hon läst många gånger om, så nu har hon börjat på Ninas. Förut, innan kriget, ville inte mamma att hon skulle läsa dem.

– De är för vuxna. Det handlar om sånt som barn inte ska veta något om.

Men nu får hon läsa vad hon vill.

Och hon läser om krig och fred och brott och straff, om döda själar och lysande utsikter och svindlande höjder och arma människor.”

Kriget gör oss illa. Det tar oss bort från barndomen. Den tvingar barn att bli stora långt innan de kan bli det. Att freden är ett hem. Och att flykten från kriget är en resa till framtiden. Det finns hopp i böckerna. Det finns hopp också i denna. Vi reser iväg från belägringen. Vi reser tillsammans med Vera till en plats där det finns mat och värme och en framtid.

Eleven utbrister att historia är hans bästa ämne. Han vet att detta hände en gång i tiden. Någon flikar in och säger att det är bra att veta om det som har hänt. För det kan ju hända igen även om man inte vill med då protesterar vi.

Anne-Marie Körling