Den här krönikan handlar om de där böckerna vi inte pratar så mycket om. Vi låter dem vara barnens. Inte läser vi dem högt heller. Snudd på inte tittar. Vi är såå långt ifrån den kultur som boken verkar höra hemma i. Jag prövar att läsa en av dem högt för mig själv. Det flyter bra. Högläsningen fungerar. Böckerna läggs i väskan. Den väska jag bär med mig till skolan. I den ligger flera böcker. Böckerna ligger och där och väntar på läsarna.
När min boktrave blir synlig för eleverna händer något. De ropar till. De rusar fram. De vill titta. Den som är längst bort från bokens äventyr kastar sig över mig och frågar om jag kan låna ut den. Han är inte den enda som frågar. Jag lånar ut mina böcker. Under lästiden ser jag den motvillige läsa och studera bilderna. Killen intill har ingen bok så han lutar sig över kompisen och läser också. De småpratar om bilderna. De småpratar om händelserna. De läser vidare. Stannar upp och pratar sig gemensamma.
Dagen därpå springer pojkarna mig till mötes. Nu förefaller böckerna ha kommit närmare de som innan var så långt ifrån dem. Får vi låna? ropar de. Sen kommer nästa fråga: Kan du läsa högt för oss? Jag läser högt. Utan att värdera innehållet. Utan att kommentera boken. Utan att göra någon min av mitt intresse eller ointresse. Jag läser för att jag är ombedd att läsa. De där pojkarna tänker jag. Nu har de fått en bok de gillar. Nu läser de för att de vill läsa. Vem är jag att bedöma och tycka något om boken de gillar så öppet och så girigt.
Det sprider sig att jag har en bok som är jättebra. De andra eleverna i klasserna, pojkarna kanske jag ska skriva, frågar, ropar om de också får läsa den. Boken jag bär med mig är plötsligt omtalad, efterfrågad och önskad. Samma bok som jag behandlat lite styvmoderligt, undrat över varför man ger ut böcker som dessa och satt mig högt upp på min vita häst och därifrån sett fram emot ett annat litterärt innehåll och en annan horisont. Nu har jag en rad med pojkar som möter mig med frågor om boken de vill läsa. Jag tänker att om jag visar intresse för deras intresse kommer de också att visa intresse för mitt intresse och därmed kan vi mötas. Så när boken får liv i pojkarnas munnar och huvuden måste jag famna dem i det som intresserar dem.
Boken de frågar efter är Star Wars 5-minuters sagor. När jag deltar i samtalet om boken hör jag pojkarnas livliga språk, deras försök att förklara nyanserat och beskrivande så att jag kan förstå och delta. Detta är vårt första samtal om innehållet i boken och om jag kliver in utan att tycka och känna för mycket kommer jag att bana vägen för samtal om andra böcker. Så även om jag inte kan gilla så kan jag förstå ett intresse när jag ser det. Intresset vill jag värna om. Intresset vill jag ska väckas till liv igen och igen och igen.
När jag väljer högläsningsbok för hela klassen väljer jag något annat. Pojkarna lyssnar också på den. Den handlar om Vera. Om kriget. Om Sovjet. Om katten. Om att hamstra mat och skydda fönstren mot att krossas och förstöras. Den handlar om en flicka och hennes berättelse om livet och det som krävs och utmanas när det inte är fred. Det är tyst när jag läser. Knappnålar hörs falla på golvet. De där knappnålarna som säger att här är vi unisont inne i en annan människas öde. Precis som pojkarnas läsning bjöd in mig i ett äventyr jag inte kände till. Jag satt tyst och lyssnade. Jag var knappnålen som föll mot golvet. De tittade på mig. De frågade om jag förstod eller om de skulle berätta mer om kriget bland stjärnorna.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag fastnade särskilt för ” Jag tänker att om jag visar intresse för deras intresse kommer de också att visa intresse för mitt intresse och därmed kan vi mötas.” Det har jag alltid haft med mig i min undervisning. Jag blir så glad att du skriver det. Så tänker jag på vad det innebär att komma till skolan och mötas av ointresse för dig som människa. Eller att du är fel. Det skulle vi vuxna inte gå med på på våra arbetsplatser. Fin krönika!