Det är en statusförskjutning i programmet Klass 9A. Det är pedagogerna och lärarna. Jag funderar över vad vi gör med våra ord. Vad händer med lärarna? Vad är en pedagog? Vilka ord väger tyngre, vilka lättare? Och varför?
Hänvisar till Max Entins bild och alla kommentarer där! Och jag kommenterar Max Entins bild med orden;
Den magiska lärarens två timmars undervisning med yrket i pant – Jo jag tackar jag! Ge den elev med matematiksvårigheter samma möjligheter och undervisa honom under alla skolår så att han får uppleva matematikens språk, tänkande och kommunikation. Det skulle jag kalla undervisning och lärande – det tar tid, är en långsam process och den ska samspela med elevens kunskaper och lärarens varsamma utmaningar och positiva förväntan.
I övrigt har jag inte mycket att skriva om programmen! Jo, en sak till; Att coacha lärare är inte att ”ta över” utan att följa det som sker, lyfta upp saker och ting till det metakognitiva, reflektera och undersöka, tänka och ge och få infallsvinklar. Det som händer i klassrum då en annan lärare ”tar över” är att eleverna kan få problem med respekten för den lärare eleverna har. Jag anser att coachning av lärare är ett mycket varsamt arbete som ska hjälpa lärare att se det som fungerar bra och få stöd och hjälp med det som ska utvecklas.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Kära Anne-Marie, den coaching du beskiver låter pedagogisk, uppbygglig, klokskapsdelande, filosofisk och viktig. Kanske inte fullt lika dramatiskt TV-mässig, men jag hade följt serien Körling Coachar med intresse.
Jag tror inte att begreppet ”coachning” repar sig efter den här serien.
Du måste nog hitta på ert nytt ord till din teveserie.
Jag håller med Morrica!
När?
Tror begreppet coachning fick sista spiken i kistan redan med arbetsförmedlingens jobbcoacher som var på tapeten häromdagen. Själv ruttnade jag på begreppet redan för två år sedan, men det var av andra skäl.
Anne-Marie, klokt om coachning. Jag tror också att coachning helst ska vara önskad för att få effekt, men att det är ett verktyg vi inte ska vara rädda att använda oss av. Jag har också reagerat över distinktionen pedagoger och lärare, och som Morrica lyfte i sin blogg, hela namnet för pedagogen och förnamnet för läraren. Trista grepp.
Jag tackar och för kommentarerna och ska länka till Morricas blogginlägg. Det är allvarliga saker detta med orden. Att lärare coachar lärare får kanske en annan tyngd. Jag såg en underbar film om jämställdheten i lärandet, alltså att villkoren måste vara jämställda, dvs, respekten för de som är i processen. Att coacha måste innebära att respekten finns kvar och bibehålls, inte att de yviga orden om ”ta över” basunerar ut andras misslyckanden. Max, Jobbcoacher … ja, vad är det för ord?
Det ska in något nytt i orden om de ska betyda något, jag ser nya ord för gamla företeelser… lånade ord för att förnya …
A-M
Kanske är jag på tvären mot alla väl lovliga kommentarer i inlägget.
Men AM när du skriver ”Att coacha lärare är inte att ”ta över” utan att följa det som sker, lyfta upp saker och ting till det metakognitiva, reflektera och undersöka, tänka och ge och få infallsvinklar.”
Helt riktigt om du går i år 1-3 eller 4-6 möjligen 7 och 8 men inte i år 9.
Om du har lärare med visselpipa eller ”violen från Flen” brinner det i knutarna. Eleverna som inte får den hjälp de behöver går då under. För ingen ska få mig att tro att den snälla varianten innbär att dessa elever kommer att räddas till en behörighet till vidare studier om samtidigt de svag lärarna ska utbildas till att bli lärare på riktigt. Då är det bättre att ”riktiga” lärare tar över och ovana lärare, som visselpipan och violen från Flen, får se hur det ska gå till.
Men min kritik riktar sig i första hand till lärarutbildningen. HUR kan man släppa i väg kandidater som inte håller måttet???
Visselpipan har funnits länge i skolan tyvärr.
Jag känner sympati med ”Violen från Flen” för att hon är ”skådespelare” i en dramadokumentär och där hamnar hon i ett rampljus där regissörer väljer ut minuter och stunder där hon gör sig som ”bäst”, alltså där hon inte lyckas med klassen . Varje lärare har upplevt det hon har upplevt av maktlöshet, också jag.
Det är allvarligt att elever inte går i skolan och får lära sig, det tycker jag. Men de nio åren de redan har gått där kan inte repareras av lärare i årskurs nio, inte ens med några magiska två timmar. Skolgången i sin helhet bör vara i fokus. Att inte kunna matematik i årskurs nio har sina svar redan i årskurs ett, tre och fem.
Givetvis ska lärare ge allt så att eleverna inte ställs i ett utanförskap, och att det brinner i alla knutar vid skolan om läget är så illa som det visar sig. Men det är inte de här två lärarnas fel utan hela skolans brist i så fall.
Att lärare ska coachas och få reflektera över sin undervisning under skolans regi bör vara något återkommande. Det handlar om att utveckla undervisningen och följa elevernas lärande i relation till den. Vi måste börja se till undervisningen och där inkludera både lärarens fokus och görande tillsammans med eleverna.
Jag räds de yviga orden ”katastrof” som pedagogerna uttrycker samtidigt som välsignelsen kan ges ur samma hand. Det vore mer intressant att se hur man verkligen lyfter de här lärarna genom att ge dem verktyg att närma sig och förstå sin roll som lärare, att ämnet och relationerna med eleverna är viktig.
Det är många lärare som börjar sin lärarroll med att pröva den. Och det måste man få göra. Att bli till som lärare är nästan en daglig aktivitet och eleverna som kommer till klassrummet vill faktiskt ha en lärare för att få lära sig.
Skolan har problem, men skolan har också lösningarna. Det handlar inte om att trampa in och stövla på, utan följa, utveckla och se.
Det som bör utvecklas och det snabbt är de pedagogiska samtalen med tydliga fokus där lärare utvecklas ihop. Det krävs också krafttag att verka för att kollektivet lärare vid skolan tillsammans utvecklar undervisningar. Det är alldeles för få samtal om lärandet vid skolan.
Pingback: Klass 9 A: Lärarna! | Anne-Marie Körling