Jag har precis läst Anders Tegnells bok Tankar efter en pandemi. I den berättar Tegnell om hur han lärde sig att läsa. Han skriver:
Från att vi var små tog mamma med oss till biblioteket. Där plöjde jag igenom hyllorna av barn- och ungdomsböcker.
Jag lärde mig läsa på egen hand, främst med hjälp av serietidningen Kalle Anka. Redan när jag började skolan kunde jag läsa och när jag som tioåring hade läst alla barnböcker på Bergs bibliotek vandrade jag vidare till vuxenhyllorna. Mamma hjälpte mig att välja och guidande mig till Selma Lagerlöfs Jerusalem. Jag älskade den, kanske för att jag drogs till främmande länder. Det är en berättelse med många lager. Som tioåring läste jag den som en äventyrsroman och reseskildring. Redan då multitaskade jag – genom att läsa både böcker och serietidningar, samtidigt. Ofta hade jag en serietidning instucken i boken och hoppade mellan dem. Än idag ägnar jag mig ofta åt aktiviteter parallellt.
Jag känner igen mig i Tegnells beskrivning. Jag läste på biblioteket. När jag var ganska så liten hägrade vuxenböckerna. Dit kom jag tidigt. Läste det jag ville. Förstod tillräckligt för att kunna njuta av böckerna. Det var ingen som talade om vikten av att läsa. Tegnells mamma läste – det gjorde också min. Och vägen till biblioteket lärde jag mig genom att följa med mamma. Hon visade vägen. Sen fick jag gå själv. Läsa vad jag ville och läsa om jag ville.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
