Läsaren i stolen bredvid

Han sitter och läser. Vi känner inte varandra men sitter bredvid varandra. Jag blir nyfiken på boken och frågar om den. Han blir glad men gömmer undan boken en aning. Det är något jag ofta ser läsare göra. Som om de skyddar sig och är rädda att boken berättar för mycket om läsaren och förklarar vilken slags läsare man är. Han berättar att han inte har tid att läsa och därför läser han den sortens böcker han läser. I vanliga fall läser han annat. Svårare böcker. Annat innehåll. Jag frågar varför vi försvarar de böcker som vi är djupt försjunkna i och varför vi tror att vi måste läsa något annat än det vi läser.

Han känner igen sig i beteendet. Det är något med de där bedömningarna av oss läsare som gör att vi tycks behöva förklara oss.

– Berätta om boken du läser, frågar jag.

När han blir trygg med att jag inte bedömer honom utan är intresserad av boken han läser berättar han att han gärna läser böcker av det slag han nu läser. En bok som läsaren läser har något att berätta. Det är om den vi ska prata.

Om läsare och hur de ser på sin läsning har jag skrivit om i Ovan trädtopparna, 2016, BTJ förlag.

This entry was posted in Synligt läsande, Textsamtal. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>