Jag har räknat bokläsare under några år. Jag brukar registrera läsare på tunnelbanan och i offentliga miljöer. Det handlar mest om att se verkligheten som den syns mig där jag är. Under några år såg jag mycket få läsare. Nu tycks det mig som de kommer tillbaka. Jag såg en tiggare i Edinburgh läsa, en ung kvinna satt på en trapp och läste och fler unga människor har böcker i händerna. Ibland går jag fram och frågar om läsningen och hamnar i samtal jag inte vill vara utan. Den unga kvinnan på trappen var så försjunken i sin bok att hon blev rädd då jag rörde vid hennes axel. Hon tittade skrämd upp i mina ögon:
– Jag är så inne i boken, den är så spännande och när du rörde mig var det som om det var någon i boken som gjorde det, sa hon.
Ja, jag fick fotografera hennes läsning.
På flygplatsen satt en liten pojke och läste en tjock bok. Han var så upptagen av sin läsning att han liksom försvann från här och nu. Vi andra rörde på oss, otåliga och irriterade stötte vi till varandra i trängseln för att boarda flygplanet. Jag tittade på den läsande pojken. Ingenting i världen syntes bekomma honom. Äventyret fanns i hans händer, i hans läsning och det som skapades i det mötet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
