I boken Läraren inom mig, 2014, skrev jag i kapitlet Slutbetänkande:
”Skolan har en plan. Läraren har en plan. Eleven ska få uppleva den. Det är inte en plan som man ska överge även om gräset kan tyckas grönare vid en annan skola. Det är en grannlaga uppgift att förklara det egna gräsets grönska, förklara hur hur gräset växer där vi är och att att skolan ständigt ser över den egna gräsmattan, den där vi är. Lärarkåren har till uppgift att tala sakligt om skolans arbete och inte kidnappas till den diskussion där den egna skolans gräs förvandlas till en upptrampad lervälling. Det betyder att vi talar om skolans innehåll med allt vad det innebär av värme, saklighet, framtidstro och kunskap om hur elever lär i ämnen där vi kan vår sak. Vi måste möta upp med vår förståelse för valmöjligheterna men inte genast ge avkall på det egna värdet då elev och föräldrar upplever sig vilja välja bort eller välja annat. Det är ett val att ta sig igenom svårigheter eller att efter minsta möjliga motstånd kasta in handduken och lämna allt bakom sig. Det är skolans sak att berätta och trygga såväl elever som föräldrar i sakfrågor rörande skola.”
Det handlar om att börja tala om det som fungerar, tala och beskriva professionen och verka för den framtid skolan ska verka som för varje barn. Hur talar vi om skolan?