Orden stockar sig i strupen. Meningarna går isär på pappret. Upp flyger orden men tanken följer inte med. Tanken är stor men orden är små. Meningarna går mot sitt slut och väljer att bli utrop eller en kanske fråga. Pappret kastar skuggor över pennan. Pennan sitter bak örat och ruvar på sin visdom. Ugglan hoar ensam i mörkret.
Skrivkrampen sitter i axelpartiet. Inte i huvudet. – Hur sitter du och skriver, frågar den som vet allt om musklerna och skelettet. Jag sitter över böckerna, jag sitter över pappershögarna, jag blickar ut över nätets horisonter, svarade jag och förstod att kroppen ville säga sitt och skriva in sig i berättelsen och sätta en tillfällig punkt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
