Jag läser en dödsannons över en mycket nära anhörig. Jag slås av hur trycksvärtan skapar gränsen mellan fantasi och verklighet. Faktum är skriftlig. Och inga ord syns tillräckliga eller överflödiga. Symbolspråket stramt. Klockslag och tid noterade. Viss data måste alltid stå. Siffror berättar och livet får en inramning.
Det slår mig att jag har undervisat om dödsannonserna och födelseannonserna. Det blev fina undervisningar med mycket känslor och verklighet i. Det ryms så mycket i en runa. Det ryms så mycket tankar om livet! Vi kan famna dessa tankar. Undervisningar brukar betyda att känslorna kopplas till kunskaperna. Eller tvärtom.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
