Skolan är en framtidsplats här och nu. Vi talar om att vi ska tänka utanför lådan, boxen och allt det där. Visst ska vi. Framtiden är en sådan utsiktsplats. Vi vet ingenting om den. Det är kreativt att förflytta sig från här och nu till då och sedan. Det är också kreativt att hitta lösningarna utanför lådorna och stuprören.
Men när gör vi det motsatta? Men här och nu? Skolan idag? Just den lektionen där eleverna är och vill, kan och upplever? Vad kan hända i ett möte mellan lärare och elever i själva rummet, inuti den låda som vi kan göra gemensam. Tänk att kunna läsa sitt namn och kunna skriva det – läskonstens hemligheter och skrivkonstens snirkliga förmåga att göra avtryck. Det är stora saker. Vi kanske ska göra dem större och mer betydelsefulla. Här och nu! Eleven har rätt till sin tid, sin utbildning, sin dagliga skola.
Igår läste jag om alla de framtidsinnehåll skolan ska ge eleverna, sammantaget mycket stora utvecklingsområden. Och visst. Vi vill ju också det vi lärare. Ge våra elever redskapen, möjligheterna, kunskaperna och därmed framtiden. Vi har bara det vi har och det är just nu. Skolan är varje dag.
Här är ett inlägg om samma sak fast med en annan beskrivning!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
