Är i en stor aula, en timme för tidigt. Går omkring och tänker. Hittar spår av aktiviteter. Det är så tyst här, ljudet av mina högklackade skor ekar. På en vägg hänger ett ensamt papper som vittnar om en skolavslutning för några månader sedan. Programmet börjar klockan 11 och är slut klockan ett. SEN ÄR DET SLUT! Pianot är inskjutet i ena hörnet. Ser så ensamt och tonlöst ut. Går tonerna i moll om man är så inskjuten mot väggen och bakom skynken?
På en stol längre bort ligger ett annat pappersark som vittnar om en föreläsning om skollagen. Lars Werner har varit här innan mig. Ett annat häfte ligger över ett element. Kvarglömt antar jag. Jag har lyssnat till Lars Werner och jag tycker att det finns all anledning att komma ihåg vad han förmedlat. Det står skrivet – … och andra skoljuridiska nyheter … och jag läste fel. Jag läste ”skoljuridiska nyttigheter”. Fnissade tyst för mig själv. Det lät över alla stolsrader. Jag tänkte att stolarna vilar sig en stund. Snart kommer en hel kommun lärare att slå sig ned här. Vi ska tala Läroplan och kursplaner. Ja, det är nog mest jag som ska tala.
Jag harklar mig. Söker i rummet efter en spegel. Scenen är jättestor. Stolarna ofantligt många. Jag är fåfäng. Det blir definitivt rött läppstift … mmm… åtminstone svagt rött. Så kan det vara. Utanför de stora dörrarna hör jag ljudet av elevröster. Jag lyssnar in skolan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
