– –
Jag är inte alltid en bra lärare, säger läraren och tittar mig djupt i ögonen. Jag känner mig ibland misslyckad och att jag inte gör rätt saker. Jag gör ofta fel.
Läraren ser ned i golvet. Jag känner ömhet och medkänsla. Läraren kunde vara jag. Tvivlet om den egna förmågan finns alltid och nöter på självkänslan. Vi får heller inte misslyckas och den tysta rösten inom oss som gör att vi tänker att vi är misslyckade. Inte att vi misslyckas utan att vi är misslyckade. Den slitna lärarrollen fladdrar öppen för vinden. Den kalla vinden når innanför. Jag är misslyckad. Men jag gör ofta rätt också. Många gånger gör jag väldigt bra lektioner. Gör det rätta.
Den där inre rösten. Tvivlet.
Om tvivlet kunde handla om hur vi gör istället för vilka vi är. Om frågorna kunde röra det yttre istället för det inre. Om vi kunde dela våra frågor istället för att skämmas över att vi har dem. Om vi kunde få ha svårigheter för att vi har svårigheter och att undervisning och lärsituationer inte är enkla saker och vi behöver prata om det. Om vi fick känna att vi vill något annat och fråga oss fram bland kollegor. Om vi bara vågade.
Jag känner igen mig så väl! Bra läxa – att misslyckas utan att känna sig misslyckad! kram och tack för vishet!
Vet att det här är ett gammalt inlägg men det är så aktuellt för mig. Känslan av att vara en misslyckad lärare tär på en. Skammen och ångesten över att ha misslyckats med ett moment är ibland så stark att man inte orkar med. ”Varför tänkte jag inte på att göra så här istället?” ”Det här misstaget skulle ingen annan lärare göra!” Allt det här har ibland fått mig att veta sluta som lärare. Att känna att man är sämre än alla, det tär verkligen på en.
Jag vet att det kan kännas så. Jämförelserna vi gör med andra. Och att vi förringas i detta ljus. Det är egentligen synd att vi
använder värderande ord om vilka lärare vi är och inte vad som kommer med det vi gör och tänker. Tillsammans är ett starkt ord.
Det kan bära oss genom många problem. Modet att tala om skammen likaså.