Sömnlös i Seattle. Så var titeln på en film. Utan sömn blir man omtöcknad och världen förlorar konturer. Utan sömn blir man vilsen och fattar långsamt. Som då jetlagen vrider om den invanda klockan. Middag den och den tiden. Den kroppsliga klockan skriker efter mat oavsett tidsskillnaderna. Sömnlös i Seattle? Bara det att klockan ska vridas tillbaka nio timmar och allt som är av vanor ska också vridas runt ett varv. Man måste sova. Hjärnan behöver sömnen. Benen likaså.
På en toalett läser jag den uppgivna texten på ett toalettlock: Stay asleep. Det sömnlösa och det evigt sovande. På vägen hem från restaurangen syns de hemlösa så många fler. Som om natten silar bort de bostadsfasta och kvar står pojken, den alldeles för unga, med sin trötthet, sin sovsäck och sina tillhörigheter i en trasig ryggsäck.
Det regnar grått. Det regnar kallt. Sömnlös eller sovande vandrar vi omkring i en stad. så olika våra steg och våra sovplatser. Staden sover aldrig sjunger man. Men människorna gör det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
