Är ledig och själv med två hundar. Det är en tid av begränsningar. Jag är hemmavid och det är där jag måste vara. Hundarna ger mig fler dagliga promenader i närområdet. Jag går en stund i parken. Jag går en sväng på gatorna som länkar in till adressen jag bor på. Jag stannar vid stolparna som bär på hundarnas berättelser och undrar vilka de känner av och igen genom att sniffa, lukta och registrera. På andra sidan gatan går en annan hund med sin hundägare. I regn och blötsnö nickar vi till varandra. Jag hälsar för övrigt på ganska så många under mina promenader. Det har gjort att jag ser mer av det jag inte såg tidigare. Jag blir också en registrator i området. Känner igen de som bor där de bor, hälsar, vinkar och nickar.
Coronatiderna syns på gatan. De äldre kvinnorna sitter påpälsade med hattar, halsdukar och varmfilt att sitta på. De har en kaffestund mellan de höga tallarna. Det ser fint ut. Detta att vi slår oss ner i vår utemiljö. Igår såg jag ett barnkalas. Det annonserades med röda ballonger i träden och jag kunde se att man skapade ett slags rum för kalaset. Gästerna klädda för vilket ruskväder som helst. I hemtjänstens möteslokaler ser de ut att ha trevligt. När jag går förbi dem hälsar de glatt. Det pulserar av aktivitet därinne ser jag.
Utlämningsplatsen, där postens paket går att hämta, är en mötesplats. Vi köar efter det vi beställt. Kartongerna är många. Stora. Hunden har lärt sig att vänta utanför. Personalen säger att hunden blivit så duktig. Den väntar utan skälla.
Jag har bestämt mig för att gilla läget. Men ibland slår sorgen upp sitt segel och berättar om det jag saknar och dem jag vill vara i närheten av och följa i livet. Jag tar ner seglen så snart jag kan. Det är ett beslut jag tagit.
Hej HOPP kära ni.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
