Min söndagspromenad i en vit värld. Himlen stack av blå. Mina steg mörka. Mina avtryck ljusa. Jag gick in i skogen. Följde skatornas spår och människornas. Skidspåren som motorvägar. Skatornas kråkfötter liknade skutt, flykt och återträff. Jag hörde kyrkans dån i bakgrunden. Och anden kom ut ur allas andetag. Vi lever tänker jag. Jag lever. En ynnest egentligen. Plötsligt tänker jag på lådorna vi skapar. Inside the box. Och så säger vi att vi ska tänka utanför den. Varför inte göra lådan större? Jag skrapar i snön. Skriver bokstäver för att jag kan. Ett annat innehåll skymtar därunder. Det är bara att skrapa på ytan. Så billiga äventyr.
Jag gick i det vita. Hunden med nosen i det okända. Jag i det välkända. Jag lever.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
