Det är så många som känner stress inför det nya. Det är så mycket nytt säger många lärare. Det är så mycket måsten. Jag kan ibland se den där stressen i lärares ansikten. Det är inte eleverna som gör läraren stressad. Det är allt de måste göra för att de ska lära sig och för att de ska utveckla skolan. – Jag har höga krav på mig själv och min undervisning, säger många. Vill verkligen att det ska bli bra.
Och jag tänker att vi måste lita på lärarkårens vilja, kunnande och mod. Vi måste också tillsammans identifiera det vi redan gör då det gäller läroplanen. Vi ska och måste ta den till oss, göra den gemensamt för alla inom skolan. Men jag blir rädd för att de lärare som inte längre känner sig dugliga och tillräckligt kunniga, som om de vore dåliga ska se med bristsyn på sig själva och det de åstakommer i klassrummen. Vi måste börja se till det faktiska, det som äger rum, det som eleverna erfar och upplever av undervisning, dokumentera det som sker tillsammans med eleverna, och se att vi faktiskt dagligen gör massor av saker som hör samman med de nya kursplanerna.
Det jag menar är inte att förringa oron eller känslan men att börja orientera sig mot det som verkligen äger rum och få nys på det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
