Elevens namn i skolan

Under alla år jag föreläst har jag talat om vikten av att rätt uttala, omnämna och förvalta elevens namn. Det är för att namnet är kopplat och starkt knutet till identiteten. Vi är våra namn. Vi blir till i våra namn. Vi ska lära oss uttala namn så nära vi kan det uttal vi inte kan uttala. Vi ska rikligt och generöst använda elevernas namn. Vi kan förstå vikten av namnet inom professionen. Vi är våra namn. Du och jag. Jag är Anne-Marie Ellen Sigrid Körling. Det är jag. Mitt namn.

Anne-Marie Ellen Sigrid Körling.

Mitt namn. Ditt namn. Vi är våra namn. Det är inget vi ska slarva med i skolan. Absolut inte alls. Det första man tar bort från en människa då man ska skada henne är hennes namn. Det äger rum överallt. Man slutar säga ett namn.

Vi kan aldrig leka med namnet heller. Det kan vi bara göra då eleverna är med och förstår hur vi leker med namnet. Vi ska heller inte koppla samman namn med något förord – som Stökige Kalle, Tysta Lisa, Kloka Berta. Det är inte ett värdigt sätt att tala om någons namn. Att ge det en företikett. Namnet är namnet. Stort nog. Stort så.

I elevens namn finns också föräldrarna. De som namngivit sitt barn en gång. De som omsorgsfullt valt ut det namn vi sedan får för att kalla på barnet, be de svara på en fråga, be det sitta still, be det vara tyst, skicka det till rektorn med sitt namn i smulor. Barnets rätt till sitt namn. Jag är mitt namn. Du är ditt namn. Vi möts med våra namn. Alltid namngiva och namnge.

Och bryta mönstren som vi hamnat i. Uppgradera våra känslor kring namnen med y. Låta Y-barnen bli allt annat än ett Y-name syndrom. Att vissa namn hör samman med lägre socioekonomisk status. Men det är mest y-namns pojkarna som hamnar fel med sina namn och där de är representerade. Flickor med y-namn syns liksom i andra sammanhang. Pojkarnas y-namn begränsar deras möjligheter. – Men hallå Benny … hur omslöts ditt namn av och med respekt. Vad ligger i betoningen hos de som sade ditt namn? Lärare som associerade fritt kring busungarna som kom i y-namnsbeteckningar. En hyyyyvens kille kanske vi kunde lägga till!

Jag tänker att lärare ska och bör (jag ber om ursäkt om jag är ovanligt hård):

  • säga elevers namn med värdighet och tänka på namnets värde och betydelse
  • Omfamna läroplanens ord om att skolan utvecklar och påverkar identiteter
  • Att barnkonventionen, Mänskliga rättigheter handlar om namnet
  • Att lärare undersöker hur namn uttalas och prövar att uttala dem rätt
  • Att lärare utläser alla elevers namn då det är konferenser där elever ska omnämnas
  • Funderar över hur betoningen ligger, om man lägger in aviga känslor i namnet
  • Hur man säger elevers namn och varför man gör det
  • Då det gäller smeknamn tycker jag att vi lärare ska undersöka om eleven faktiskt vill heta sitt smeknamn också då läraren säger namnet
  • Att aldrig någonsin skoja om elevernas namn
  • Att ge elevens namn en plats och en betydelse i skolan.
  • Vi kan ställa oss frågan hur vi använder elevernas namn
  • Och hur säger vi om kollegornas?

 

This entry was posted in Barns rättigheter and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.