Presentationer av en människa kan ske på många sätt. Vi presenterar oss alltid. Vi skapar bilder av oss själva för andra. Bilder vi inte vet något om. Min bokhylla säger något om mig. Min plånbok likaså. Hur jag dricker kaffe säger en annan sak och hur jag ordnar med mina förehavanden en annan. Hur ser presentationen ut i dig har jag ingen aning om.
Jag läser ofta det inledande kapitlet ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg. Åsa Linderborg inleder sin bok med att presentera innehållet av en plånbok. Och likt Strindbergs halva pappersark så träder personen fram, handlingarna och historiken. Tingen berättar något.
Jag minns min mammas kaffekopp. Den där som stod på köksbordet och var det som mest efterlämnade hennes närvaro. Hon var död. Hennes kaffekopp var hennes vardag. Jag klarade inte av att diska den då. Så intimt var kaffekoppen hennes. Odiskbar i dagar. Man vet aldrig i förväg vilken sak som blir just det ting som för mig presenterar den andre.
Min plånbok, vars innehåll jag inte deklarerar här, säger något om mig. Kvitton, minneslappar och röran ordningen eller kaoset där de är nedtryckta. Innehållet säger också något om det som inte finns där och därvid får fantasin ta vid.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
