Sorgen och trösten

Många sökord hit till bloggen handlar om sorg. Det kan vara vackra sökmeningar som ger träff här. Jag blir alltid omtänkande. Vad ska jag skriva?

Och trösten som man vill ge den som man tänker behöver den är inte lätt att ge. Trösten kan inte ges. Själva trösten då man ramlat och slagit i sina knän där trösten också betyder omvårdnad och bomullstussar är en annan slags tröst än trösten som man tror man ska ge då någon förlorat livets mening eller sin livspartner är inte samma sak alls.

Nej, man kanske inte vill bli tröstad. Själva trösten handlar inte om att trösta bort ifrån något utan att finnas till när känslorna tar kraft i den sörjande. Låta det som finns få finnas. Inte göra verkligheten snällare och vänligare. Inte erbjuda mer liv till den död som parkerade sig på och i den som bär den. Inte säga att någon ska ta sig i kragen och lägga sorgen bakom sig.

Ingen lägger sorgen bakom sig. Sorg lägger sig inte själv i bakgrunden. Sorgen läggs ibland lite åt sidan. Ibland lite grann i skymundan. Och då kan själva förlusten av sorgen kännas märklig, som en plötslig påminnelse om att den döde är borta och här går jag omkring och känner mig utan sorg. På kvällen kommer tankarna om rätten att få känna så. Och så drar man över sig den mörka filten och kryper ensam ned under täcket och tänker på den smärta som känns då den som nyss fanns där inte längre gör det. Handen som sträcker sig i mörkret mellan dröm och sömn som om man kunde känna närvaron igen. Det djupa andetaget som man ber ska innehålla den andres doft och den andres … värme. Den där ensamheten går inte att trösta bort.

Sorgen blir en del av själva livet. Den ton av kunskap om något bräckligt finns där hela tiden. Den sköra hinnan mellan då och nu. Den knivskarpa skärpan i avskedet. Och så de plötsliga minnena som porlar fram där man minst av allt trodde. Ett plötsligt skratt i matkön. De är kanske då som sorgen omformar sig. Kanske är det då relationen tar en annan form. Den där jag lever och du inte gör det.

Den som sökte sig hit med frågor om sorg väcker mina tankar om sorg. Vad den är och vad den betyder är så olika för oss alla. Trösten likaså. Skogens stigar var mina vägar. Trädens sökande efter ljus mina ögons vägar uppför. Och gråten i mossan var gråten i mossan. Jag såg daggen och mina tårar. De gick inte att skilja dem åt. De fanns där. Och där fanns jag.