Ibland säger vi till barn för att de gör något vi inte vill att de ska göra. Oftast försöker de göra det vi gör. Inte för att förstöra utan för att delta. Barn deltar i det som sker. När vi gör vill barn också göra. Det handlar om uppmärksamhet. Vi har visat uppmärksamhet mot något, här pianot. Barn visar oss att de är intresserade. Vi borde möta dem med ett generöst anslag där vi visar att vi ser att deras intresse för det vi gör och att vi säger välkommen:
– Ja, slå an din ton, spela du också, pröva du med. Hej lilla vän, var med! Välkommen!
Att barn inte genast kan är en pedagogisk fråga. De kan inte det vi vill att de ska kunna. Se inte till bristen – se till undervisningen – hur visar du det barn ska få lära sig. Hur tar vi varsamt vid så att uppmärksamheten inte försvinner, gemenskapen inte förändras och barnet får behålla sin nyfikenhet och inte få sin uppfattning om sig själv ifrågasatt. Vi pratar så mycket om den hjälp barn behöver och jag tänker att barn är inte hjälplösa. De är med oss och försöker göra som vi gör. Vi kan visa dem hur man gör utan att ta ifrån dem själva känslan av att de också kan.
Detta lilla barn har lyssnat till en vuxen som spelade på pianot. När tillfälle gav sprang den lille fram och slog an en ton. Denna upptäckt i en värld att upptäcka! Må den bestå.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Har följt din blogg länge, lyssnat på dig flera gånger – så klok du är. Ja, barn deltar i det som sker och blir på så sätt socialiserade. Vi ska väcka deras nyfikenhet inte ta bort den. Bekräfta mer och oftare ex. – jag ser och hör att du också villa spela piano. Blir mycket nyfiken och inspirerad av din nya bok skrev ett inlägg om den på min blogg.