Idag har jag undervisat i matematik. Det resulterade i att jag efter ett tag ingick i det matematiska. Jag blev deltagande i matematiken. Därigenom lade den som vara i undervisning ihop ett och annat. Jag gjorde också det. Jag adderade en hel del tankegångar som jag inte hade tidigare. Jag införde också en slags ny form av utvärdering där eleven omedelbart kunde signalera till mig om eleven fick fjärilar i magen. Dessvärre hade eleven matematiska fjärilar i magen redan då eleven kom. Så jag använde utvärderingarna till att se till att de matematiska fjärilarna blev lite lugnare och att eleven kunde ingå i samspelet med mig och uppgiften utan att vara orolig.
Dessvärre oroade det mitt pedagogiska hjärta. Hur kan en liten en så snart bli orolig i matematiken där samma lilla dagligdags delar upp saker och ting och på annat sätt nyttjar matematiken i sin praktik.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det kan man ju fråga sig varför matematik ger fjärilar i magen. Men kanske är samma sak som gloser och gramatik gjorde när man skulle på spårklektionen en gång i världen tänker Plura.
matematik kan vara skrämmande. för en liten, för en stor och för dom mittimellersta. Allt beror egentligen på förväntningar och fantasi. I fantasin kan ett mattetal sluka dig som i boken ”Sifferdjävulen” (rolig bok för övrigt!). Vi lärare får försöka att avdramatisera och visa på vad mycket matte de nervösa redan kan. Men det vet du ju redan!
/alex
En av mina elever blev matematiknyfiken, dels genom sin förälder, dels genom en bejakande undervisning som samspelade med elevens intressen och förmåga. Jag gav eleven den boken… eleven slukläste den. Och diskuterade innehållet. Att matematik har med människor att göra tycks hamna i marginalen i de flesta elevmatematikuträkningsböcker. A-M
Igår. Konkret exempel på ett didaktik seminarium:
En kollega som presenterar ett projekt och hur ett TVÅSPRÅKIGT 4-åring som de ”tittar extra noga på”(hennes uttryck)kunde och lyckades rita hur han skulle dela ut ett äpple i lika stora bitar till 8 barn.
Jag hörde och reagerade bara på ETT TVÅSPRÅKIGT POJKE SOM VI TITTAR EXTRA NOGA PÅ. Förväntan att han misslyckats i angivet uppdrag på grund av han är tvåspråkigt. Och överraskande nog gjorde han inte.
De andra, inklusive läraren hörde och reagerade på barnets resultat: att han kunde rita och uttrycka sig utmärkt i detta form.
sspirit – intressant iakttagelse. Jag har personligen aldrig noterat att tvåspråkighet skulle bidra till vare sig lyckande eller misslyckande i någon högre grad, men eftersom de såg sig manade att nämna just detta faktum ges det ju genast en viss tyngd.
Om det nu inte bara var så att de ville framhålla något helt annat i och med nämnandet av denna tvåspråkighet.
Pingback: Matematiska fjärilar i magen « Matematikundervisning.se
Morrica,
Jag siktar mest på undervisningssystemet och vi som jobbar i detta system i relation till dessa barn.
Säg att ett nytt barn kommer in på en förskolan eller skolan, ett barn som har ett annat modersmål än svenska.
Och vi förbereder oss på alla bästa möjliga sätt för att bemöta detta barn i sitt erövrande av svenska språket. Vi tar fram artilleriet: special undervisning, modersmålslärare, böcker och sånger, lekar och spel, rim och ramsor, m.m. Vi satsar det bästa vi har och vi kan för att detta barn skall förstå så snabbt så möjligt våra instruktioner: var ska han/hon sitta, vad ska han/hon göra och inte göra. För vi vet att missförstånd kan skapa konflikt och det vi vill helst inte ha.
Och samtidigt som vi satsar på språket vi förväntar oss att detta barn skall passa in i normerna som säger att han/hon skall klara andra kunskaper,t.ex. matematiska begrepp. Eller förväntar oss att han/hon har mindre kunskaper i andra område just på grund av han/hon har en bit kvar att förstå eller uttrycka sig på svenska. Vi är förberedda på att detta barn skall misslyckas i sina uppdrag så länge han/hon inte förstår och talar svenska.
Alla dessa insatser är väl menade, det vill jag inte ta ifrån någon.
Men jag tycker att de är inte tillräckliga. Och förhållningssättet till dessa insatser ifrågasätter jag mest.
Jag föredrar en annan väg.
Jag förbereder mig på ett annat sätt inför möte med detta barn.
Jag vill upptäcka vem detta barn är.
Vad roligt att du kommer hos oss barnet!
Vilka språk kan du? Hur säger man ”hej” och ”tack” på ditt modermål?
Jag undrar om du tycker om någonting särskilt: dansa,sjunga, måla, rita, springa, klättra, simma, laga mat, diska, sopa golvet, vad den nu är? Hitta och ge detta barn möjlighet och tillfälle att uttrycka sig på något annat sätt som han/hon är bekväm med eller kanske älskar.
Och föra in svenska i samband med alla dessa situationer som vi skapar tillsammans och detta barn är inkluderar och delaktig i.
Jag väntar och välkomnar detta barn att komma in. I mina ögon är detta barn en tillgång för oss. Han/hon kan berika våra kunskaper på ett annat sätt som vi annars kanske inte kunnat göra.
För bara att prata om någons ursprungsland,maträtter, musik, kända historier är det ett underbar sätt att skapa inlärning möjligheter för alla närvarande och i olika ämne område. Är det inte det första vi frågar efter i möte med en vuxen från ett annat land?
Det tar tid att lära sig ett språk och bara för att ett barn har inte ännu detta språk betyder inte att är mindre värt, tycker inte om någonting, tänker inte på någonting, kan ingenting.
Inkludering, nyfikenhet, mångspråkighet, lärande av och genom varandra, uttrycksfullt, gensvarande, tillåtande, uttryckande, lyssnande… språkliga rum för alla. A-M