Mina fria provokativa lärartankar

10 svar på Mina fria provokativa lärartankar

1. Patrik skriver:

   16/06/2010 kl. 4:46 e m

   Precis, undervisa trots allt. Finns inget att förlora på det.
2. Anne-Marie skriver:

   16/06/2010 kl. 4:51 e m

   Vi har elever. De har rättigheter. Jag är lärare. Jag har ett innehåll. Så ser jag det. Jag tror på oss, sammanhanget och möjligheten. Det är säkert svårt men det har jag alltid tänkt om mitt yrke – det är svårt och det är något väldigt utmanande i det. A-M
3. Morrica skriver:

   16/06/2010 kl. 6:33 e m

   Det kan bli fruktansvärt, smärtsamt, plågsamt, långvarigt fel med efterverkningar i åratal. Det finns lärare som förmår göra just så som du skriver om, men det finns andra lärare också. Jag jobbar på en folkhögskola, och möter då och då elever där det blivit just så inih****te fel när läraren struntat i diagnosen, eller eleven av olika skäl inte fått någon diagnos trots att tydliga symptom föreligger, att såren från grundskolan fortfarande blöder, trots att våra elever alla är myndiga.

   Det är en aspekt att ta med i tanken också.
4. Anne-Marie skriver:

   17/06/2010 kl. 12:16 f m

   Jag tänker att jag har elever – att jag möter upp dem med de behov just de har – och ser en möjlighet. Jag tänker inte ta ifrån eleven rätten att lära, vara människa, vara lärande, vara… jag tänker inte att jag inte ska ta hänsyn… jag tänker att jag ska undervisa elever. Alla har rätt till utbildning. Jag pratar inte om hänsynslöshet, jag talar om ansvar och förvaltande av rättigheter. Jag leker också med tanken. Den är fri. A-M
5. Börje Frylmark skriver:

   20/06/2010 kl. 8:57 f m

   Jag vet inte hur mina lärare tänkte. Under min tid i grundskolan på 70-talet, då tänkte de troligen inte så mycket alls, åtminstone om vi pratar diagnoser. På den tiden skyfflades avvikande elever ihop och undervisades i en s k obs-klass. De missade mig, så jag fick sitta ibland de övriga ”normala” barnen; jag var ju inte stökig eller så, visade inga konstiga tecken på vad som då kallades MBD. Aspergers syndrom hade man inte ens hört talas om.

   När jag för ett år sen började en yrkesutbildning hade jag just fått diagnosen Aspergers syndrom – och ADHD. Jag har bestämt mig för att vara öppen med mina diagnoser, diagnoserna är viktiga och fungerar som en plattform för att skapa verktyg.

   Mina lärare tog det rätt bra. Kanske lite f ö r bra, för de resonerade ungefär som i dina tankar här; de tyckte att det var OK, det skulle funka ändå, och körde på.

   Det fungerade inte alls. För om man resonerar som så, att diagnoserna inte är viktiga – då har man inga som helst kunskaper om de problem som vi som elever ställs inför.

   Min Asperger är ingen sjukdom, och om samhället såg lite annorlunda ut så skulle det troligen inte ens klassas som en funktionsnedsättning. Men nu är det så att min autism innebär att jag tänker lite annorlunda, att jag tar in informationen på ett annat sätt än de normalkablade eleverna.

   Mina lärare från senaste utbildningen förstörde framtiden för både mig och ytterligare ett antal elever genom sin okunnighet.

   Gör inte så…
6. Anne-Marie skriver:

   20/06/2010 kl. 12:25 e m

   Bästa du, skulle aldrig komma på frågan att göra så. Jag tänker mig en mångfald av undervisningar och ett klassrum med respekt för våra behov. Det är möjligt om vi utvecklar vår människo- och kunskapssyn. Diagnoserna ska inte innebära exkludering – snarare en mångfald andra undervisningar. Så tänker jag. Det är detta trots jag tänker på. A-M
7. Börje Frylmark skriver:

   20/06/2010 kl. 1:48 e m

   Det gläder mig 🙂 Faktum är att det är ganska enkelt att tillgodose ex vis en aspergares behov, och på köpet tillgodoser man troligen de ”normala” barnens behov. Det är ju inte enbart vi aspisar som mår bra av t ex t y d l i g h e t i undervisningen. Det är ofta där det brister, eftersom de flesta lätt glömmer bort att vi har svårt med att läsa av kroppsspråk och mimik. Det är ett dilemma då kroppsspråk och gester utgör en stor del av vår kommunikation. Det är sånt som de flesta inte ens behöver tänka på.

   Jag vill inte att man daltar med mig på grund av min diagnos, men jag vill heller inte att man förringar den.
8. Anne-Marie skriver:

   20/06/2010 kl. 1:52 e m

   Jag är helt inne på din linje. Det är just det jag menar med att undervisa trots diagnoserna. Jag tror inte på det lärande som inte accepterar oss som individer. Jag omsorgar om min undervisning och möjligt samspela med mina elever. Din sista mening borde vara en sanning för var och en av oss i skolan. A-M
9. Jan Lenander skriver:

   21/06/2010 kl. 5:30 f m

   Heja Anne-Marie

   OK! för diagnoserna men finns det någon grund för behandlingsmetodiken. Det pratas så mycket om individuell undervisning, tystnad, elev-lärare interaktion men framför allt om hur synd det är om eleverna med diagnos. Att ”tycka synd om” är rent skadligt för i stort sett alla elever borde vara självklart. Elever med stora svårigheter behöver att man tror på deras möjligheter.

   Vi lärare kan misslyckas ändå eftersom elevens problem är för stora, klassen var inte lämplig för eleven eller resurserna var för dåliga. Arbetar vi med det vi är duktiga på, dvs pedagogik, och utnyttjar vi kraften i att en grupp kan hjälpa varandra ökar våra chanser att lyckas oerhört mycket. Vi har våra svagheter allihop men håller vi oss till våra styrkor borde det ändå vara rätt!

   Lycka till Anne-Marie!
10. Anne-Marie skriver:

    21/06/2010 kl. 6:20 f m

    Hej Jan, jag tycker mycket om innehållet i dina ord här. Lycka till Jan. Anne-Marie

Kommentarer är stängda.