– Jag tycker det är fint, sa det lilla barnet och tittade upp på sin pappa. Tycker du det är fint?
– Nej, jag tycker inte det är fint, sa pappan och fortsatte gå med det lilla barnet i handen.
– Förresten så tycker inte jag heller det är fint, sa det lilla barnet som höll sin pappa i handen.
Anne-Marie
Följsamhet eller trovärdighet barnet gestaltar undrar Plura så här på midsommarafton?
Barnet prövade sin tes och sin tanke, och den vuxne förstod inte att det var just denna prövning som ägde rum. Istället för att följa med i samtalet och ge mer näring tog den vuxne genast bort alltsammans och barnet reviderade sin tanke i relation till den viktige andre – nämligen pappan. Detta händer alldeles för ofta. Barn måste få pröva. De ställer sig frågande. Och den frågan måste få fortsatt liv. Vuxnas förhållningssätt dödar ofta fortsättningen. Vem vet vad den där lille såg – hur kan man vara säker på att de ens såg samma sak. Barnet kan se en detalj – den vuxne en helhet. A-M
Nu ser jag, prövande är viktigt. Kanske vi vuxna oxå skulle han det i vår dialog och inte alltid ha tvärsäkra svar tänker Plura.
Pedagogiken ska peka åt just det hållet. Innehållet som barnet undersöker får inte ha tvärsäkra motsvar i mottagaren. Undran och förundran är det som ska följa barnet. Nu slocknade en möjlighet. A-M