Klassrumsblindhet

Jag är hemmablind! Så brukar vi säga. Att vara hemmablind betyder att man slutat se. Det är också en slags vila tänker. Man är där man är van. Och man glömmer långsamt att detta och detta ska göras något åt. Man slutar också orientera sig. Man ser inte möjligheterna. Man ser ingenting alls. Hemmablind. Hemmastadd.

Jag är rädd för klassrumsblindhet. Den som handlar om att man är där man är och slutar att tänka förändring. Klassrumsblindheten drabbar alla. Vi ser inte möjligheterna i klassrummen. Vi ser inte ens traditionen utan lever den omedvetet och vi förväntar oss den ordningen som vi ärvde. Yrket hjälper oss att ställa oss vid tavlan och i vår uppställa position väljer vi vilka som ska få tala genom att fördela ordet via uppräckta händer som viftar.

Hemmablind och klassrumsblindhet handlar om att man inte ser möjligheterna. Man ser inte dem. Och kanske är det så att man kan skapa ett annat klassrum som bättre samspelar med läroplan och kursplanernas intentioner utan så stora krav på ekonomi och nyanskaffning. Det kanske handlar om att se… och samspela med möjligheten.

Anne-Marie

Klassrumsblindhet?