Hur skulle du ha bemött detta barn, funderar Anne-Marie Körling, och blickar tillbaka till 186o
Alla dessa fotografier tänker jag. Alla dessa ögonblick. Alla dessa ansikten. Det är fotografierna. Och alla fotografiernas inramningar. Rösterna som man inte längre hör, dofterna från sommarfälten som inte längre doftar, hörljuden som ligger fördolda i klippet från en nutid för länge sedan. Också jag är ett gulnat ögonblick. Mina barns barndomar är gulnade tidsdokument som ligger spridda i varje barns minne och inte riktigt kollektiv som då kortet togs. Alla dessa gulnade berättelser som har gulnat och fått tidsperspektiv. Ibland är det viktigt att vara många ihop för att minnas ordentligt. En familj berättar mer än var och en från olika platser. Jag tänker på det gulnade fotografiet av min mormor då hon var liten flicka. Även berättelsen har gulnat och faktiskt vittrat sönder. Det är ingen som längre berättar historien om mormors barndom.
Jag sitter med en bunt av minnen. Ansikten som går förbi som på en dammig sommarväg där vinden stannat till och inte rör omkring något. Vem var det där? kan man undra. Vem var hon? Vem var han? Och vem är det lilla barnet som sitter där? Kanske är det en rättighet att gulna bort i någons plånbok, eller läggas undan då barnen flyttar ut och försvinner ut i livet, och skolkorten som läraren vänder och vrider på för att minnas klassrumsorden och någon elev som hette något vackert. Min mormor och morfars barndom är lite höstgulsmärkt, och snart så är det ingen mer som berättar om dem, och det tummade kortet i föräldraplånboken visar ett barn med skolelevsleende och det är gammalt, gammalt.
En sorg kanhända, att det är så här, en lättnad också. Kan vara båda. Den mamma som återser sitt föräldraskap i den där ungens tandlösa ansikte är den mamman då och samma mamma nu. Mormor och Morfar får sina berättelser i tredje och fjärde hand. Och så ska det kanske vara. Livet handlar om gulnade kort. Och nytagna!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
