Jag har fastnat i nutiden i barnets utveckling. Det måste finnas en sådan. Barnets nu. Vi talar alltid om barnets utveckling. Och den är alltid framtida. Vi ser framtiden i barnets nu. Det är bra tänker jag. Bättre det än att vi ser gårdagen i barnets utveckling. Men…
Det är något med det nu som barnet befinner sig. Detta lyckliga nu. Och jag vill låta det vara så. Jag tänker på barnet som sitter och ritar vid köksbordet. Om jag ser nutiden i barnet ser jag det barnet kan idag, och vad bättre är, det barnet gör idag för att det vill, kan och är. Det är tillåtande att vara där och äga all sin kompetens utan att få den förklarad som brist eller möjlighet. Barn tänker inte så.
Pedagogen kan tänka så. Och pedagogiskt duka fram för möjligheterna. Utmana. Men utmaningarna måste också ha en viloplats – en stund där nuet äger allt!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
