Måttet på livet – något privat kanske

Över vattnet flög jag. Mot mitt hem. Jag lyssnade på Bach. Jag blundade. Befann mig i nuet. Det är fullkomlig sällsam lycka. Så tänker jag – här är de svenska nyheterna. Jag tänkte njuta av läsningen i de tidningar man erbjuder mig. Jag bläddrade i det igenkännande språket. Hemma känns närmare.

Och så genom fyra tidningsrader förändras den vackra glädjen till en eftertänksam sorg. Jag noterar datum, studerar åldern, tänker platser och gemenskaper. Och så är all livsallvarliga där. Att erbjuda ställföreträdande hopp om livet när det inte längre finns. Istället för det avslutade livets punkt.

Och någonstans tänker jag – kunde vi vara ställföreträdande hopp om livet? Låna ut vår livsvilja där den sinar. Kanske lite överflödig livsstyrka. Man kan låna ut kompetens. Kan man låna ut sin livsvilja?

Jag ser ut över molnens enorma landskap. Det är olika dramaturgi i molnens formation. Det är en karta jag inte förstår. Men för en stund lånar jag sången och tanken om det där hoppet – somewhere over the rainbow… Jag tror vi människor ska vara mycket rädda om varandra. Vi måste passa på att vara det.

This entry was posted in Sorg and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.