Jag vill, kan och vågar – att stärka lärarens yrke

Jag har en hemlig önskan om att få börja om från början. Jag vill polera fram kärnan i pedagogiken, putsa upp och linjedra läraryrkets konturer och börja tala om elevens lärande och skolans uppdrag.

Jag tycker vi hamnar i diskussioner om elever som inte längre är värdiga, vi talar om behovet av diagnoser och resurser, vi talar om elevens ansvar, vi … och aldrig så hinner vi.Jag tror på yrket. Jag tror på eleverna. Jag tror på lärandet. Jag vill inte att vi rear bort vår profession i dåliga utvecklingssamtal eller att vi skriver glada munnar eller gubbar i elevernas livsviktiga karta över lärandet, en smiley för godkänt i svenska.

Jag vill att vi talar lärande och att vi också talar lärande för och med de elever som har diagnos, eller andra saker som gör att de få mer stöd för att lära sig. Jag vill att vi talar om vår profession med professionell inställning, att vi rätar ut våra knäckta ryggar och ger yrket en inifrånstyrka.

Om vi ska utveckla skolan måste vi skapa relationer till de dokument vi har. Vi ska diskutera lärandet hos eleverna och vad som utvecklar detta lärande. Det är inte ett sorteringsuppdrag vi har utan ett undervisningsuppdrag och tillika ansvar. Vi släpper våra fokus och innehåll och fostrar för att skapa ordning kring nästan ingenting. Jag har tröttnat på en del av skolans diskussioner och tänker mig en ny bas och plattform för vad det är som är just skolans uppdrag.

Jag har roat mig med att lusläsa skollagen och i många stycken tycker jag faktiskt om den. Elevhälsan har till uppdrag att verka för lärandet i sammanhanget och jag ser fram emot ett här och nu i klassrummet, där vi vet vad vi gör, för vem och vilka vi gör detta och vad det ska leda till. Vi bör också tala om detta varje dag – rikta våra frågeställningar mot det uppdrag vi har och det lärande eleverna har rätt och ska få uppleva.

Vi kan inte avsäga oss något ansvar – utan måste ta det fullt ut. Jag ser ansvarsfrågan som en viktig sak i sammanhanget. Om vi ansvarar för kunskapsutveckling så ska vi också fokusera på den. Om ett barn har problem i hemmet ska vi se till att eleven trots det får lära sig i skolan, eller om en elev har svårigheter med att läsa få möjlighet att i ett sammanhang få tillgång till texterna. Det sista – om dyslexi – kan ju i ett riktigt klassrumsamanhang bli muntligt, mångfaldspresenterat och därmed ingår eleven i diskussionen kring texten trots sina lässvårigheter. Det är inte i exkluderandet lärandet äger rum. Utan i den verksamhet som finns i klassrummet och tillsammans med andra lärande. Det finns inte riktigt samma lärande hos alla eller en norm hur att lära som kan appliceras på var och en och särskilja andra som inte kan och gör som vi tror. Lärandet är socialt och människor är olika och har olika saker att tillföra. Fokus kan bli lika men individerna ska och bör vara olika. Vi ska lära ihop och tillsammans. Det är individens rättighet att få ha en grupp med dess dynamik och lärandepotential. Det vilar i gruppen tänker jag.

Jag tycker väldigt illa om både inkluderingen som exkluderingen. Varje gång jag säger inkludering betyder det att jag har en alldeles för stor erfarenhet av exkluderingen. Inkludering är något så självklart att vi inte ska behöva tala om den. Det råder skolplikt. Det är en lärande rättighet att gå i skolan. Det är en bild av samhället att ingå i dessa grupper och detta att vara ihop är en i sig lärande om demokrati och människans respekt för var och en av oss. Om vi sänder iväg barn hit och dit, ut ur dessa klassrum, så talar vi om något för alla som är där.

Nej, skolan måste polera fram sina uppdrag, konturförtydliga lärarens roll och titta på hur ett innehåll såväl kan fostra som lära. Jag tror på lärandet. Också hos den som har det svårt med lärandet. Också hos den som tragglar med sitt lärande. Men jag dokumeterar allt. I och med att jag gör det så har jag faktiskt en karta över utveckling. Att jag gör detta – dokumenterar – är för att jag möter dokumentationen i andra yrken hos läkaren. Och jag har lärt mig att göra dokumentationer kring min uppdrag, relationerna kring undervisande fokus och hur jag kan förbättra mina lektioner eller fördjupa innehållet i relation till det eleverna gensvarar på. Jag är trygg i mina lärande uppdrag.

Ska skolan ledas så ska vi visa att vi vet vad vi gör. Det är nästan dags för det nu.