– Du, det är svårt det här, men det finns barn i skolan som ingen riktigt tycker om. De som får skäll för allt, de som får höra att de är bråkiga, som aldrig får chansen att bryta sina egna mönster…
Förresten kan man tala om egna mönster? Är inte mönstren som ett barn får skapade i den gemenskap man har med andra? Kan du inte ta upp det här på din blogg?
Jag skrev av frågan och publicerar den här.
Jag är av den fasta åsikten att skolan är för alla! Jag är av den fasta övertygelsen att elever har sina rättigheter i skolan och skolan har sina uppdrag. Jag är inte blind, men oförtrutet en visionär, jag tror att detta betyder att en fråga av detta slaget i framtiden inte behöver uppstå.
Men att vägen dit är väldigt lång. Jag tror också att kompetenserna ett barn har ska lyftas fram, och de dolda kompetenserna som vi i skolan inte ser, ska göras synliga. För som telefonsamtalet kom att mynna ut i:
– Rent socialt är de här eleverna som jag följt drömpersoner. De är duktiga med händerna. Kanske var det något med bristen på handens arbete som gjorde dem ohanterliga i skolan?
Återigen – pedagogiken handlar om en aktiv människo- och kunskapssyn. Det borde vara ett dagligt samtalsämne:
Hur ser vi på människan, hur ser vi på samspelet med kunskapen, hur ser vi vilken kunskap eleven utvecklar. Ser vi avståndstagandet? Bjuder vi in till deltagandet?
Jag grubblar,
och det måste jag få göra.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har haft en helt osannolik tur, inser jag. Jag har nämligen aldrig någonsin, inte en endaste gång, träffat en elev som jag inte på något sätt (i de flesta fall på en massa sätt) kunnat tycka om. Varendaste en av de elever jag mött genom åren har haft fantastiska drag, oceaner av klokskap, vänlighet och omtanke, värme och envishet, de har varit roliga, rara, gulliga, söta, modiga, tappra och överlag trevliga prickar. Visst inser jag att förr eller senare kommer jag också att möta en elev jag inte kan tycka om, hur jag än försöker, det händer alla lärare.
Jag gör mig inga illusioner om att alla elever jag träffat tycker om mig, det vet jag att de inte gör och det är i sin ordning. Jag representerar samhället och skola och auktoritet och regelverk och lagar och mycket annat otrevligt, och sen tycker man inte om alla människor här i världen, så är det bara. Men jag har haft lyckan att tycka om den allesammans, hittills.
Det gör mig glad, och jag kände att jag borde dela med mig av det här och nu.
Det finns förstås elever som jag inte hunnit lära känna och tycka om och det finns förstås också tjejen som fått MVG av den obehöriga läraren och hatade mig som pesten när jag gav det rättvisa betyget. Jag kan ändå i huvudsak instämma med Morrica och funderar på om vi kanske är många med den upplevelsen.
Det är skönt att dela den erfarenheten ihop. Men frågorna kommer upp. Vi ger kollektiva svar. A-M