Hej!
Vill bara skicka lite respons på hur du inspirerar.
Du fanns så nära mig igår då vi hade studieverkstad (för elever som vill ha lite extra hjälp eller bara inte har lust att lämna lärandet för dagen?).
En 12-årig elev hade fått som förslag vid sitt utvecklingssamtal att besöka studieverkstaden för lite extra stöd. Jag har tidigare inte haft mer kontakt med eleven än att vi hejat i korridoren.
Han var riktigt arg när han kom. Han kastade sin läxa och väska när han kom in i kapprummet. Sparkade på dörrar och gick igen. Så höll han på i 25 min. Jag bara pratade med honom om ditt och datt varje gång han kom tillbaka för att försöka få kontakt. Jag fick genast en känsla av att han så himla gärna ville stanna men inte kunde tillåta sig själv att göra det.
När han så följde med mig dunkade han pennan i boken så udden gick av och det blev hål i boken och sa att han var dum i huvudet och inte kunde någonting.
Jag tittade till på läxan och konstaterade att det handlade om bråk. Spontant sa jag då att jag gärna delade en tårta med honom eftersom han inte skulle bry sig om ifall jag tog hela eller bara en halv. Klart jag skulle sa han då. Jasså, blev mitt svar, hur ska du veta om jag tar mer än du? Det ser jag ju, blev hans svar. Hur du? Hur blir det om din kompis är med? Vi fick igång ett riktigt intressant samtal med många skratt, klottrade papper med tårtor och flera små grupper med sudd. Vi hade en riktigt trevlig stund och han blev klart förvånad över att hur lätt läxan var och hur mycket han verkligen kan.
Våra sista ord och glittrande ögon innan han gick kommer att finnas kvar i mitt hjärta.
-Nu ska jag hem. Mamma kommer att bli chockad när jag gjort läxan.
Jag tackar för gensvaret! Det känns gott att läsa om det hoppfulla! Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
