Till de sörjande – till de levande

Ur De Produndis av Oscar Wilde läser jag dessa rader:

Jag anser att sorgen är den mest upphöjda känsla varav människan är mäktig. Bakom glädjen och skrattet kan ett rått, hårt och känslolöst temperament dölja sig, bakom sorgen döljer sig aldrig annat än sorg … och bakom sorgen finns det alltid en själ.

Till de sörjande – till de levande!

Jag tänker på de sörjande. Jag tänker på de levande. Jag tänker på min sorg. Jag tänker på din sorg.

Det är så stort att möta sorg. Och så mycket kraft att bära den. Sorgen förklarar sig inte. Den erövrar om hjärtat vågar den. Ibland tar sorgen omvägar över någon kroppsdel för att liksom knacka på hos hjärtat och tanken. Ibland stannar sorgen i ett skadat knä. Ibland stannar sorgen där och skaver sig fast. Då gör sorgen ont. Då sorgen ligger där i hjärtat blir den en inre berättelse om det liv som var. Den relation som inneslöt dig och dig och dig och dig.

När vi skyddar från verkligheten och skyndar oss förbi sorgen gör vi alla känslorna skada. Det går inte att springa före och visa vägen till det sorglösa, den overklighet vi skattar så högt. Det går inte att befria sorgen. Men det går att närvara med den och i den. Lägga den varma filten om och servera den ljumma mjölken med honung i. Det går att vara där då kroppen rister av farväl. Men det går inte att skynda. Sorgen har en egen livsrytm. Den bosätter sig i kroppen, hjärtat och tanken. Den försvinner aldrig. Det ska den heller inte göra. Den förklarar sig på nytt och växer sig hemtam. Det är en känsla. Och den förklarar en relation. Jag vill inte vara utan den. Min sorg är min källa.

Någon skrev till mig

– Gråt ordentligt! (rikligt)

Jag gjorde det. Jag gör det! Och så skrattar jag!

Jag skrev det här:


Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!

Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av känslorna.

Ingen släpper taget.
Någon går trots det.
Går bort.

Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.

Hjärtat skriker det!
Stumt!

Men den som går bort.
Går bort.

Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.

För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.

Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.

Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!

Då kan man le mot det man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man önskar gråta mot.
Och föreställa sig den hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.

När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.

Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.

Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.

När någon går bort.
Så dör tiden på ett ögonblick.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.

Något som alltid fanns
behöver få en annan yta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.

Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!

Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.

Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.

Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.

Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.

Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,

och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.

Anne-Marie

och Bruno K.Öijer skrev detta:

Livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dej allt
råna dej på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dej
ingen kan råna dej på din sorg

This entry was posted in Sorg and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Till de sörjande – till de levande

  1. Plura says:

    Vackra ord om det vi helst inte pratar om, sorg.

    Sorg brukar jag förknippa ett så i själen, ungefär som vi får sår på huden. Ibland är de så djupa att de måste sys. Då finns de där för att påminna. Andra är ytliga, finns en tid men försvinner som synligt ärr.

    Det viktig med sår är att inte pilla på dem under läkningsprocessen. Öppna sår infekteras och läks sällan naturligt. Men ett läkt sår är ett ärr att minnas och återkomma till.

    Lördagsfunderingar kring sorg av Plura.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Pilla sönder sår gör man när man inte respekterar och tidsbegränsar och kräver sorgens utträde. Då gör man såren större, farligare och inåtvända men öppna!
    A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *