Jag tycker om ordning. Min egen. Jag söker alltid efter en slags ordning. Min egen. Jag vill ha saker och ting på sin plats. Min slags ordning. Det betyder ibland att knapparna hamnar bland stolarna. Och kläderna hamnar i högar. Jag låtsas då att dessa saker är ordnade så som jag önskar dem ordnade. Men då ljuger jag för mig själv.
– Men Anne-Marie så du ljuger för dig själv, säger jag då. Men ordning är personlig. Den är det. Den kollektiva ordningen är inte personlig. Den är en slags överenskommelse. Vi gör så här vi människor då vi möts i tunnelbanan. Sen gör vi så här när vi möts i varuhuset. Vi gör saker i en viss ordning.
Men ordningar ändras. Det blir nya ordningar i varuhusen. Man måste hitta saker och ting själv. Det kräver orientering i hur andra ordnar saker och ting.
– Va, har de knapparna bland stolarna? utbrister någon.
Då är det så finurligt tänkt – det är en affärsidéordning. Man blandar ihop saker som egentligen inte hör till varandra för att skapa köpkraft och en slags förvåning.
– Va… nämen du Bertil, nu har dom väl tänkt lite tokigt, inte ska man blanda samman böcker med téer av kanelsmak…men du Bertil, det var väldigt länge sedan vi drack te överhuvudtaget…
och vips har kvinnan och han som heter Bertil köpt en burk med kanelte. Fast de egentligen inte gillar te utan dricker mörkrostat kaffe som de hittade på rätt ställe i sin hemtama matvaruaffär.
Det är fiffigt att kunna sin affär. Då går man raka vägen till kaffehyllan och köper bara det man ska… det är en ordning som inte affärsidkaren gillar. Hon eller han vill att vi impulsköper en liten burk med kantareller i gräddsås fast vi inte alls skulle det.
– Hmmm, va… skulle du inte bara köpa kaffe?
Hemma hos mig är det iallafall ordning på torpet. Jag tror mig veta var jag har mina saker. Ibland undrar jag varför jag måste leta efter dem… lade jag dem inte där jag lade dem sist… vart tog den där boken vägen… örhängena som jag bar sist… var är de nu… och så irrar jag omkring och letar efter saker och ting.
Ordningen infinner sig aldrig. Jag tror det är bra!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
