Jag HAR en sjukdom som tack och lov inte påverkar mitt liv nämnvärt, eller kanske är jag härdad, jag vet inte. Hur som helst, Jag HAR en sjukdom, jag ÄR inte sjuk.
Sen reagerar genusådern i mig… i första hand är sonen ett BARN inte en pojke.
Visst är det så att sonen är väldigt mycket mer än autistisk, men det är just denna hans autism som pappan upplever som tunghanterlig och svår. Så uppfattar jag det lilla lilla konversationsklippet. Psykologens markering mot pappan, viftar den inte undan hans bön om hjälp som oviktig? Det är mycket som skaver i de få orden i inlägget.
Jag lyssnade på samtalet. Det var ett mycket respektfullt samtal med värme och sympati från både pappan och psykologen. Det var ett möte mellan dem, utan några som helst värderingar. Det var inte inom skolan utan rent allmänt och mänskligt utanför en byggnad i verkligheten.
Talspråket är alltid begripligt för barnet; det uppstår ur ett levande umgänge med andra människor, det är en fullkomligt naturlig reaktion, barnets reaktion på vad som händer omkring det och berör det.
Som jag, och många andra, ser det ÄR man inte autistisk. Man är en person som HAR autism. Kanske skulle ett sådant synsätt underlätta för många?
Jag HAR en sjukdom som tack och lov inte påverkar mitt liv nämnvärt, eller kanske är jag härdad, jag vet inte. Hur som helst, Jag HAR en sjukdom, jag ÄR inte sjuk.
Sen reagerar genusådern i mig… i första hand är sonen ett BARN inte en pojke.
Visst är det så att sonen är väldigt mycket mer än autistisk, men det är just denna hans autism som pappan upplever som tunghanterlig och svår. Så uppfattar jag det lilla lilla konversationsklippet. Psykologens markering mot pappan, viftar den inte undan hans bön om hjälp som oviktig? Det är mycket som skaver i de få orden i inlägget.
Psykologen sa – han är främst ett barn. Jag citerade fel. Ursäkta. A-M
Felciteringen var på sätt och vis viktig för mig. Den visade mig att jag har mina genusglasögon på. Tack.
Jag lyssnade på samtalet. Det var ett mycket respektfullt samtal med värme och sympati från både pappan och psykologen. Det var ett möte mellan dem, utan några som helst värderingar. Det var inte inom skolan utan rent allmänt och mänskligt utanför en byggnad i verkligheten.