Det är höst. Det är Fadren. Det är realitetsanpassningen. Orden kommer inte alltid i sin spontana följd utan stampar i egen historisk takt i en slags gårdag. Varje ord har sin tid säger någon. Vissa ord återför till gårdagen. Andra ord fastnar i barndom. För min del är pappa ett ord som jag skrattade och sjöng fram under några fjuttiga barndomsår. För andra är Fadren en pjäs av Strindberg, ett ryttmästarord, för någon vacker individ är pappa en pälsmössa och en saknad snodd i en öronlapp.
Vi äger våra ord. Men inte alltid i samma tid. Mitt pappa ord är konserverat och ställt på en hylla. Andras pappa ord är ord som ropas i en ICAbutik:
– Pappa, vill du ha en slips? Eller en kram?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
