Denna höst har jag arbetat varje helg, skrivit, skrivit, skrivit, läst, läst, läst och tänkt, tänkt, tänkt. Jag har varit ensam och behövt vara det. Men så ensam vill jag inte vara tänkte jag idag. Jag kan inte bara jobba.
Så jag skrev något på min facebook – och vips ringde telefonen härhemma – kom! hit! eller dit! eller varsomhelst! Så kom det sms efter sms om än det ena än det andra. Så bröts ensamhetens sigill genom modet att säga att jag kände mig ensam och att jag nu tänkte bryta det mönster denna höst behövt och inneburit.
Hösten har jag vigt åt många stora uppdrag och jag är en noggrann person då det gäller de arbeten jag har att göra, dessutom är de utmanande och roliga och att arbeta hårt och intensivt tycker jag om. Men då novembermörkret lägger sig över alltsammans tar också en slags ensamhet över. Då vill jag fika över en kopp kaffe, diskutera småsaker eller vandra runt ett Stockholm som bara längtar efter att bli återupptäckt.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
En smula av sanning för oss eldsjälar….
Vi brinner så, för det som ger oss en kick, att vi inte ser ensamheten när andra goar sig i sitt social. Dessa ropar att hur hinner du och ser förvånat på att vi kommit en bra bit längre…
När ska dessa två mötas?
Ja, det är en svår fråga. Livet har många sidor. Ibland skriver man bara på den ena. Anne-Marie