Jag blickar ut över gatan. Mitt fönster skyddar mig. Jag syns inte. Då ser jag en pappa bära en julgran. Hans barn går bredvid. Jag anar att granen är tung. Det är tradition. Det är förväntan. Det är säkert olika tankar i dem båda. Ändå är de i gemenskap. Här och nu på en gata i Edinburgh bärs en julgran in i ett hem. Huset barnet och pappan passerar är nedrustat. Fönstren har ersatts av skivor. Men granen ska hem och den ska kläs. Ljusen ska lysa upp. På väg hem. Där ska juleljus tändas både inomhus på fler sätt. Ljus för det gemensamma och ljus för det som är och kommer bli ett minne.
Vi minns alltid relationen till. Jag tänker mig att promenaden här på gatan är en sådan. Jag vill tro så. Att barn får sina stunder där berättelserna vandrar fram och tillbaka lite som de vill. Och alltid en hand i en annan hand. Vi är människor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
