Jag har rest idag. Jag har en ny kamera. Jag hade tråkigt på en flygplats eller två. Jag gjorde mig en berättelse. Jag tänkte på den gamla barnsagan – PALLE ENSAMMAST I VÄRLDEN! Det var ödsligt där jag var. Överallt var det tomt. Det är tomt att resa ifrån någon. Det är tomt att resa hem. Det finaste har man kvar inombords. Jag tänker på de jag håller av och om! Vid varje fotografi jag tog tänkte jag på romanen som J.D Salinger skrev – Till Esme – kärleksfullt och solkigt. Det vilar något ömt i dessa ord. Det vilar något ömt i att älska också det solkiga! Jag är hemma! Här! Precis just nu!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
En vacker resa. Ensam men vacker.
Välkommen hem till alla oss o till vår kära hemstad
Tusen tack… lite ensamt härhemma… men ensamheten på flygplatsen – den var först ödslig – och därefter var jag bara tvungen att dokumentera det ödsliga… det roade mig enormt och jag fick väntetiden att gå. Kram A-M
Det var ensamt att resa hem ensam… men jag reste ifrån något gemensamt. A-M
Vackra, lite sorgsna bilder. Vad fint att kunna utnyttja väntetiden till den här berättelsen.