Alldeles under begravningen hördes den ensamma rösten ljuda ut ord till ackompanjemang. Varje ord sjöngs fram som om det vore de endaste ordet, var och ett sitt eget värde, långsamt, långsamt.
Och allt som hör döden till blir liv. Vi talar aldrig om det vi ägde och de stora sakerna mer om det stillsamma i det som är livsförutsättningarna. Vi samlas kring ord som har med växandet att göra och med förgängligheten.
Det blir dofterna för näsan, fågelns sång för örat, handen som omsluter handen för huden, vattnet och horisonten för ögat men aldrig något tungt ägande som beskrivs. Som om döden i sig tvingade oss att se det nuet som vi omges av där dofterna, vågskvalpet, horisonten och skogspromenaden och en handfull blåbär betyder och beskriver det stora i livet.
Sången med orden – de långsamt egna och självständiga – träden, dofterna och marken – blev bildliga där jag satt i kyrkbänken och överväldigades av närheten till livet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
