De som inte är i skolan och de som är där fast det är ett helvete!

Jag läste en allvarlig sak om de elever som aldrig är i skolan och tänkte: Vem pratar med eleverna och frågar vad de tänker och tycker. De som inte kommer till skolan är en mycket bortglömd skara. De finns överallt. Men syns inte. Ingen frågar dem var de tog vägen och varför. Det är märkligt. Det är också märkligt att skolan som är en sådan stor plats för kränkningar i första hand borde fråga eleverna som inte kommer till skolan varför de inte gör det. Det kanske finns förklaringar bortom de man lägger på hem och barn, det kan vara mycket enkla åtgärder från skolans håll att få tillbaka en elev till skolan, dessutom är det skolans yttersta ansvar att göra det.

Jag tror vi ska göra elever till människor precis som de är. Om jag är på en arbetsplats där få hälsar på mig, och när de gör det så visar de samtidigt att jag är utanför eller på annat sätt gör mig osynlig så är det svårt för mig att vara på den arbetsplatsen. Jag mår helt enkelt inte bra. Då elever mår dåligt i skolan och håller sig hemma så kan det vara av just dessa skäl. Det finns så många elever som aldrig någonsin möts av vänliga tilltal, ens från vuxna, utan som ständigt får möta kompisar och lärare som på ett eller annat sätt inte visar dem annat än att de är bråkiga, konstiga eller på annat sätt inte passar in. Vi måste vara mycket vaksamma på våra sätt mot eleverna. Vad händer om vi alla upptäcker att vi ständigt hackar på samma elev? Vad händer om vi någon gång väljer att studera vad samma elev intresserar sig för och om än på tuffsigt och busigt sätt närmar sig det vi har i undervisning och det som klassen arbetar med. Jag ser mycket allvarligt på frågor av detta slag. I stort sett visar det hur vi alla i skolan kan göra saker och ting annorlunda för eleverna. Varje dag ska vara och utgöra en skillnad. En enda skillnad kan innebära att en hel lärarkår bestämmer sig för ett annat förhållningssätt till en elev som inte tidigare bemötts värdigt av någon. Och sedan tänka att ”jag är den där eleven” och bemöta eleven som om det vore ditt eget barn eller du själv. Det betyder också att det kan ta tid för eleven som bemöts på nytt sätt och där personalen väljer att se med andra ögon på eleven, upptäcka andra sidor, för att eleven själv ska våga visa dessa. Det handlar om att låta eleven få upptäcka att världen förändras för eleven. Vi är vuxna detta.

This entry was posted in Verkligheten and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to De som inte är i skolan och de som är där fast det är ett helvete!

  1. Morrica says:

    Det du skriver är så otroligt viktigt att det inte kan sägas tillräckligt ofta, tillräckligt mycket till tillräckligt många. De finns ju, dessa människor, dessa ungdomar och barn, dessa elever, lika mycket som alla andra finns de och spelar roll.

  2. Anne-Marie Körling says:

    Morrica, absolut. Vi måste skapa en skola för alla. Det är stora ord. Men får aldrig bli tomma. A-M

  3. Jan Lenander says:

    Man måste tycka om de som man ska lyckas undervisa och då är det inte något intetsägande allmänt tycka om, det handlar om något djupare, det handlar om att lära känna individen och förstå och tycka om vart den strävar.

    En skola för alla kan ibland ge mig gåshud, då ordet bara innehåller yta, snälla floskler och sen en ström av elever som sköljer över lärarna helt utan struktur i stor mängd. När någon maktmänniska häller ut de fina orden i stor mängd och inte ens lyckas se de som är närmast under, då är det som en uppblåst ballong som bara är på väg att spricka.

  4. Carina says:

    Viktiga ord! Skrapar man på ytan och visar intresse av att vilja veta mera om eleven så öppnar sig människan. Eleven som ”alla” tycker är hård, tuff, stimmig bla bla bla, säger -Tack för idag, vi ses i morrn fröken. Då vet jag att jag är på rätt väg.

  5. Monica says:

    Jag undersökte för tre år sedan några niondeklassares syn på skolk, som då debatterades flitigt men få undersökt, och som utmynnade i en C-uppsats ”Ledighet utan lov-skolk ur ett elevperspektiv”. En av de ungdomar jag intervjuade, som hade 80% frånvaro (!) sa något som etsade sig fast hos mig. Han berättade att de lektioner han gick på var SO-lektionerna och på frågan varför just dessa lektioner svarade han:
    – Det berodde på läraren för om vi jobbade bra så fick vi belöningar.
    Vad bestod då
    dessa belöningar av?
    – Jo, då berättade läraren om olika hyss han och hans bror hittat på då de var små. Det gjorde att i stället för att vara lärare och elever så blev vi människor tillsammans…
    Kanske är det just detta att ”vara människor tillsammans” med allt vad det innebär som vi borde bli bättre på! Skolan borde ju vara en fantastisk arena att både bli och vara människa i/på.

  6. sspirit says:

    Börja med att sakna den ”jobbiga” ungen istället för att känna lättnad den dagen är inte i förskolan/skolan – det pedagogiska och mänskliga i det. Så tänker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>