Bloggkärleksveckan – min kärlek!

Det var vid gravstenen jag tänkte så. Min kärlek. Hur kan jag omsluta någon död med den? Jag har tystnat kring den kärlek jag känner. Och runt mitt huvud slår de gröna bladen ut, träden skapar sitt tak. Det är vår på den dödes plats, en skör och ensam tulpan letar sig stolt upp från den ogräsrika platsen. Jag använder min fantasi för att ropa den döde tillbaka. Och visst kommer den jag älskar springande emot mig. Den jag tänker på slår sig ned vid ett tänkt sommarbord med vita stolar, jo, det vingliga bordet får den röda saften i glasen att röra sig. Fåglarna sjunger twittrande och med 140 sångtecken. Jag sträcker min hand över bordet och berör någon från förr. Den kärleken har inga ord och därför säger vi ingenting. Om jag talar så bryts något av som kvisten som vinden tvingar trädet att skiljas ifrån. Jag kan famna något förgånget. Något avlägset. Jag kan älska det också idag.

Då kyrkogårdvaktmästaren närmar sig platsen och krattar verklighetens smågrusgång i små vågiga mönster reser jag mig ifrån den stund jag fått ha för mig själv. Kärleken kan ingen ta ifrån mig. Min relation till den jag älskade har förändrats. Jag får bära allt av den ensam. Fortfarande rik.