JULSKYLTNING NK HAMNGATAN
JULSKYLTNING NK HAMNGATAN
Då mina barn var små barn så pirrade det i magarna ju närmare julafton kom. Det skrevs önskelistor med innehåll som ofta var sakliga, men också förväntansfulla; jag önskar mig en vacker julafton! Vi hade våra traditioner och vi hade alltid vårt bus. Buset är nog det finaste – för buset var det som stack av – förändrade en vana som var just en vana. För att göra det där busiga måste vanorna var just vanor. Jag kunde gå in i mina barns rum då sömnen inte alls hade fångat in dem – spela upp små draman om den arga mamman och därefter duka upp nybakade lussebullar och varm choklad och lura ut dem till köksbordet i kolsvarta mörkret och tända ljus och viska fram sagor eller läsa en spännande berättelse innan de återigen fick krypa ned i sina sängar fullproppade med alldeles nybakade lussebullar.
Min dotter är lite avsides den svenska traditionen, så därför sänder jag henne den här berättelsen. Jag väckte henne en sen natt och hon fick hoppa i sin overall och så vips tog vi oss in till Hamngatan. Den låg öde och tyst. Men julskyltningen lyste som klar och någon julsång hördes dovt ut mot gatans tystnad. Julen är nattlig och så blev den för oss. Vi gick från fönster till fönster och läste in oss i NK´s julberättelse. Jag höll min dotters hand. Vi tittade noggrant och gemensamt på det vi såg. Vi frös och huttrade. Julen ska bita oss i kinderna. Påminna om att värme och ljus är något vackert och inte alls något självklart, sa jag till min vackra unge.
Nu gick jag en natt vid NK´s skyltfönster. Jag mindes. Men allt jag önskade mig var just allt annat än sakerna. Det var gemenskapen med – och det var den där handen i min. Mitt dotters hand och kanske att mina barns barndomsminnen är också mina mammaminnen.
Anne-Marie
som också tackar för att du höll i hand alldeles nyss och ledde mig in i kameravärlden återigen! Tack också till den andre med J som såg till att mitt kamerainköp blev just det rätta. Här syns en del av resultaten. Jag är väldigt, väldigt förälskad!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej! Jättefina bilder! Exakt vad för kamera är det du har och vilket objektiv? Ha det bra en mulen adventsdag som denna.
Hej – jag har en LUMIX – Panasonic DMC-GF1 – med en lins 14-45. Det är en Leicalins… och jag är lärande. Jag kan den inte ännu. Jag lär mig. Se har jag kunnat länge, och det jag ser ska in i mina objektiv och bli bild, fotografier med skärpa och strålglans. Men det är en helt annan sak. Anne-Marie
En vacker julsaga.
Måste lämnat oförglömliga minnen hos din dotter. Minns själv när man var lite och fick gå och titta i leksaksaffärs julfönster.
Får hoppas att det var vitt på Hamngatan den gången. Just nu är det ett underligt grön-grått väder ute på andra advent. Inte mycket till julstämning precis.
Man kan tillåta sig att fantisera om den vita snön… kyla kan man känna i varmt väder. A-M
Men…
Nu skriver du
så där igen som
du inte borde.
Så där så det
blir
svårt att läsa.
Så där så det
svider
så där underbart…
Suck!
Jag förstår inte… berätta. A-M
Jag håller med Thord, och jag förstår precis vad han menar, det är en väldigt vacker berättelse, och den känns i hjärtat. Jag känner mig väldigt rörd, och väldigt berörd, och väldigt älskad.
Och är det två ord som summerar min barndom är det nog kärleksfullt och busigt.
Usch, nu börjar jag gråta. Förstod inte att det var känslorna jag väckte. Men jag väckte känslorna hos mig själv. Och jag sitter just nu och gråter så där som jag gör när jag tycker väldigt, väldigt mycket om. Anne-Marie
Oh, fina du!
Ja, jos har ju rätt
förstås.
Och en dag ska jag
skriva om den lilla
handens magi.
Ni är så fina!