Vi kan bli mer och inte mindre. Vi ska bli ihop och inte ifrån. Vi ska sluta oss samman och inte skapa avstånd. Vi ska gråta, skratta, le, känna och tillhöra. Vi är människor. Vi kan alltid vara mer, vi ska aldrig vara mindre. Många röster ska bli större ord. Vi har vår frihet. Andra böcker ska skrivas än manifest för en enskild. Yttrandefriheten ska vara fri och högljudd, i diskussion och i möten, öppen och åtkomlig. Mötesplatser ska vara mötesplatser, fredade. Vi ska ständigt verka för att vi kan mötas, aldrig särskiljas, åtskiljas. Våra frågor är utrop mot världen, relaterande. Svaren kan vi leta efter ett helt liv därför att vi relaterar och frågar varandra. Vi relaterar och vi är i samspel. Lösningar och färdiga svar ska alltid ifrågasättas, diskuteras och knackas på. Vi är många om svaren. Alltid många om svaren. Vi är människor. Låt oss störa varandra!
Jag förtvivlar den enstöring som flyttar in i sig själv, bygger upp sitt rike orelaterande, förstorar sig därinne, ensam, ostörd, farligt uppblåst i ett inre livsfarligt självbygge, orelaterande med svar som ingen någonsin trodde kunde vara svar. Inte ens i den vildaste fantasi. Inte ens i där.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
