Samtalet

Det är vackert att lyssna tänkte jag på bussen. Jag hörde en mycket ung man inleda ett samtal med en äldre man. Den äldre mannen var så lyhörd, så inlyssnande, så bekräftande och så kunnig. Men den kunnighet mannen ägde var aldrig någonsin ett vapen utan snarare en utvecklingspotential, en gemensam lekyta för samtal och lärande. Därför lyssnade mannen så bekräftande och nyfiket på den unge mannens tankar och funderingar, lyfte resonemangen genom att bekräfta det han lyssnat till och lade till en tanke och fundering som skapade ytterligare rymd. Jag vände mig om flera gånger. Jag satt och lyssnade, hummade med och hade i vilken sekund som helst givit mig in i dialogen, samtalet och det som pågick. Jag tänkte klassrum, lärare och lärande. Jag tänkte inte på vem som var vad utan på att något pågick som delades av fler. Också av mig. Så är det också i klassrummet. Det som sker mellan två lärande kanske delas av några fler än så. Därför är samtalet så viktigt tänker jag. För det går att låna av det om man vill lära sig. … och utanför for landskapet omkring …

Det här inlägget postades i Verkligheten, Vygotskij. Bokmärk permalänken.

1 svar på Samtalet

  1. Ja. Detta ger mig gåshud. Jag får vara med om så fantastiska samtal. Ibland lyssnar jag, ibland sam-talar jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.