Tonåringen skolkar

Det gör ont att läsa de här sökorden: Tonåringen skolkar.

Vad gör man med en tonåring som skolkar? Jag tänker att de vuxna mobiliserar sin kärlek, sin empati, sin förståelse, sin skolpliktsomsorg om eleven. Det betyder att man skapar en tydligare ansats till att omsluta eleven, säga elevens namn, hälsa och ta i hand, möta och fråga. Eleven kan något om sitt eget liv. Vi kan inte lägga ansvaret bara hos eleven. Kan vi ärligt lägga våra händer på våra hjärtan och säga att vi bemöter den här eleven med nyfikenhet, empati och delaktighet? Kan vi verkligen säga det? Bryr vi oss?

De här frågorna måste vi ställa oss. Det finns ingen annan väg än att först lägga frågorna och lösningarna i skolan. Vad kan vi göra? Hur kan vi bemöta? Hur ser vi på eleven? Varför flyr eleven skolan? Hur innehållsrik och tonårsnära är undervisningen? Angår den? Sänder privatlivet in alldeles för tunga brev som upptar elevens inre? Ska vi fostra och straffa? Ska vi överge? Den frågan måste vi också besvara. Den om vi överger i vår omsorg och lägger alldeles för stort ansvar på eleven som inte kommer. Att vi belastar med skam och skuld. Varför skolkar en elev? Tomrummet borde skaka om oss alla. Vårt ljus måste kastas också över vad det är vi gör och inte gör.

Läroplanen säger att skolan ska vara en plats där eleven upplever växandets glädje. Om man som elev omsluts av bristsyn och skuldbeläggelse är skolk ett svar eller en signal.

Det här inlägget postades i Verkligheten. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.