När jag var barn kastades man ut i det fria klockan nio. Då fick man gå ut helt enkelt. Ibland var det vinterdagar där snön låg i gnistrande drivor och kylan knackade på med frost och isvindar. Man fick klä sig. Jag hade pjäxor och mormors stickade yllesockor. När jag var färdigklädd stod någon snäll moster där med en niveaburk. Hon letade fram några nakna ytor av kinder och så fick man en klick nivea att smörja in sig med. Ibland gjorde vuxenhänderna det. Det luktade alltid så gott. Så sattes plåtlocket på niveaburken igen och man var rustad för tre timmars utevistelse. Vad barnen gjorde ute? Det var barnens egna hemligheter. De vuxna fanns liksom inte ute. De var inne och gjorde i ordning den lunch som skulle serveras klockan tolv. Då fick man komma in en timme. För att sedan göra om hela proceduren igen. Också den med niveaklicken i ansiktet.
Här är jag. Hej HOPP!
- Det var tider det. När Gunnar Svensson, alias Helmer Bryd, kom förbi. Han slog sig ned vid mitt skrivbord och lade… https://t.co/mPzlKoBwGH
- Under en tid, då jag arbetade på musikförlag, satt Povel Ramel och arbetade vid skrivbordet intill under många veck… https://t.co/1LmvejMDi2
Hi hi. Jo, premisserna var sådana i det snörika vinterland vi barn befolkade därborta under 50-60 talen.
Jag använder nivea regelbundet än idag. Vanan är djupt impregnerad i sinnet då niveaburkens utseende, innehåll och trygghetsfaktor verkar tillhöra det evigt beständiga, ungefär som den klassiska musikens Beethoven.
Salvornas Beethoven. Det får bli niveas nya signum för mig. Hejsan i vinterlandets förtjänster!
Så fint!