Jag läser i DN om kulturtanterna … och hur man talar om de kvinnor som är där kulturen visar upp sig. De går om kring och tittar på kulturyttringarna och när de gör de så yttrar de som är själva utövarna som om de nästan inte finns – kulturtanterna är nästan inte publik, de är de som är där och jämt finns och på det viset betyder de ingenting, ja, de nedvärderas och blir en egen grupp. Och jag tänker:
Vi ser aldrig riktigt värdet i det vi har, de människor som kommer eller alltid är där … vi vill alltid ha dem som inte är där. Min mamma var en kulturtant. Hon var där på alla teatrar, jag tror hon såg allt som visades upp i Stockholm, hon gick på utställningar och hon berättade om dem. Hon berättade. Hon blev en egen kulturbärare och som sådan spred hon gladeligen vidare sina upplevelser. Jag fick teaterbiljetter i händerna utan att begära dem … och jag gick på teatrar och såg pjäser jag aldrig någonsin själv skulle ha sökt upp.
Det är lätt att hitta kulturtanterna. De är där och fyller på i teatersalongerna, de talar pjäser med varandra och de känner till repertoarerna och berättar om sina konstupplevelser. Hur kan vi ens tala om dem med det lilla löjets skimmer som andas i vårt sätt att beskriva dem? Vem är vi själva där vi sitter? Jag är barn till en kulturtant trots att jag aldrig någonsin satte den etiketten på min mamma.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
