Elegi över något slags farväl

Den röda stoppgubben ser så bestämd ut. Man vågar nästan inte trotsa honom. Då gröngubben kommer står jag kvar. Han har en annan framfart. Jag undrar när det kan tänkas komma en kvinna. När ska jag gå över gatan?

Det finns utmärkta platser att fotografera från - jag tycker det är så utmärkt att jag tar fotografier av själva utmärkelsen! Utsikten går därmed förlorad!

Jag stoppade hela den köliknande mask som travade i lydig march mot flygplanskroppen, måste bara få med mig gubben på asfalten, jag gillar det nötta, färgerna och själva åskådliggörandet av det vi just är i färd med att göra - kliva ombord en flygplanskropp!

Jag ser det jag ser och jag fotograferar det jag ser. Också små detaljer av det jag ser fotograferar jag.

Den där frågan uppstår återigen. När? Jag tycker det är både en hoppfull fråga och en fråga med en uns av sorg i sig. Det beror ju förstås på var man ställer frågan, till vem man ställer den och när man ställer den. Detta ord behöver ju inte heller vara en fråga. Snarare ett kostaterande. Men... en aning av en fråga blir den nog alltid. När?

Någon, säg Matt, är förälskad i, säg Yvonne! och så ritar de in sina namn i den mjuka ännu ej stelnade formen! Symboliken i alltsammans berör mig! Jag tror inte att Yvonne är närvarande. Utropstecknet avslöjar det. Jag önskar att jag var Yvonne! Någon som väntar på mig med ett stort utropstecken bakom.

Det finns små meddelanden på klisterlappar överallt. Det är ganska stort arbete bakom dem om man tittar noggrant. Jag vet inte om jag har så stor lust att träffa dessa gentlemän men jag gillar illustrationen! Det är en slags inbjudan till en fest. Jo, det är det, något festligt på gång!

Heroiskt att lämna något bakom sig. Jag försvinner in i en provhytt för att låta några tårar rinna i enskildhet. Jag har lätt till tårar, men lika lätt till skratt! Farväl är väl något man säger till den som far! Nu är det jag som far och lämnar något kvar! Det är så det är och egentligen så det ska vara! Att det ska vara så svårt? Det är svårt. Kanske är det bra att det är det!

Det känns lite immigt att nyssgråta, men så upptäcker jag att det är min kameralins som har kondens! Kläderna hänger i mängder överallt. Jag ser inte byxorna, kjolarna, kavajerna för alltsammans. Kläder har också en historia att berätta tänker jag.

Om man tittar närmare på saker och ting så börjar man fundera på hur det egentligen är ställt med saker och ting. Plaststövlarna köps mest av de som vill utmärka sig för en speciell dag, kanske en nyårsfest eller en möhippa! Jag känner på plasten!

Inuti en mycket vacker klänning kan jag läsa att den passar en liten kvinna! Det är lite rart tänker jag. Det är också lite fint att det är just SUPER POPLIN och inget annat. Den lilla kvinnan får inte ha större höfter än ungefär 38. Då jag tittar på klänningen inser jag att jag är alldeles för lång. Jag börjar leta efter klädberättelser, vad står det i den där blusen intill?

Så samlas vi alla i en butik i Edinburgh, vi dricker te och storskrattar åt det mesta. En ung kille köper sig en ny kilt, och en fluga, han ler också. - Are you preparing for The New Year? frågar jag. Det är han! Det är fint med tunga kiltar! Här är det kilt som räknas! Mitt sällskap är alla glada och jag fnittrar i takt med dem. Te i stora koppar värmer, skratt likaså. Då allt är väldigt glatt och uppsluppet kysser jag min dotter hej då, och gråter först då jag står utanför alltsammans.

Gatan utanför är glasklar, isklar, återskeende. Det är hög himmel och skottsk vinter. Minusgraderna tar bort allt av fukt. Luften fylls av kristaller. Det klirrar där jag rör mig. Ett litet tyst klirrande ljud. Som om luften sjöng!

Kopian av jordklotet gör det stora greppbart. Jag är på väg mot flygplatsen. Världen är stor! Det är nog bra att den är det. Jag är väldigt liten där jag står. Det är nog bra att jag vet om det.

Från flygplanskroppen där jag är ser jag ut över andra flygplanskroppar där andra är. Vi är människor i rörelse!