Lördagen – jag letar ord

Ett barns starka gråt hörs genom huskroppen. Det ska vara gällt och högt, tänker jag. Barns gråt skär igenom väggar och in i människokroppar. Som för att säga – Jag finns! Och jag behöver hjälp, närhet och …

Jag lyfter mitt mörka kaffe till läpparna. Blickar ut över korsordets kringelikrokar, letar ord. Finner dem inte. Jag inser att jag delar det lilla barnets skrik. Det är förklaringen, orden, förståelsen, närheten och delaktigheten som gör att vi blir människor.

Jag kan inte orden i korsordet. Jag förstår inte språket. Jag kan inte utveckla meningar. Saknar ord.

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.