– Sol däruppe du vet!

Jag går med tyngda axlar, min tunga väska, min ryggsäck, mina steg … funderar och tänker. Ser inte långt framför mig. Ser mera ned. Det asfaltsgråa speglar inte himlen. Blott människor gör det. Jag går förbi en man och en barnvagn. I vagnen sitter ett litet barn i rosa kläder och äter strutglass med plastsked. Mannen som puttar vagnen framför sig är äldre. Från ett annat land. Från långtbortifrån alldeles intill mig.

– Du, säger han, du titta opp. Där uppe solen. Det vädret gör barnen glada. Det vädret är solen. Du titta upp!

Och jag tittar upp i hans åldrade ansikte. Hans ögon ler. Hans ansikte är varmt. Solen speglar sig i honom. I honom ser jag solen. Och jag tänker att under solen är vi lika. Det finns inga gränser för solstrålar. Det finns ingen skugga som inte berättar att solen finns. Jag ler tillbaka.

Jag tittade inte upp mot solen. Jag tittade in i en människa!

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt, Värdegrunden. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.