Jag följer ansiktets berättelse. Läpparna formar ord. Ögonen söker min blick. Jag håller om utan att beröra. Jag följer ansiktets berättelse. Ser blicken kasta sig ned för stupet vid horisonten. Jag ser en smärta dra fram över landskapet. Jag följer händernas rörelse. Hur fingrarna sluter sig samman. Hur knytnävarna håller sig beredda mot magen. Hur knytnävarna ska hålla samman alltsammans. Hur benen ska bära några steg till.
Jag minns den gång jag såg en ung människa hålla sig samman. Hennes försiktiga rörelse mot den egna huden. Den egna handen berörde hennes andra arm. Hon var rädd. Hon var otroligt rädd. Jag satt mittemot. Flyttade mig intill. Lade min arm över hennes axlar. Tog hennes hand i min. Hon tog den omedelbart. Höll som om jag aldrig någonsin fick gå. Jag höll handen.
Vi är människor. Vi är människor. Jag tänker det ofta. Att vi är det. Människor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
